Sista fredagen

Sista fredagen… Tänk vad fort saker passerar som man tänkt på så länge. Nu har "barnen" påbörjat sin resa hit och vi bara går omkring och är i nuet. I början är man ju rätt spänd, och lite frustrerad över allt man inte kan och som inte funkar som man är van. Nu kommer man på sig själv med att tänka på engelska, drömma på engelska, och inte tänka på att man är i ett helt främmande land, med främmande kultur och annorlunda människor längre. Tvärtom träffar man ju folk på gatan i byn som man hejar på, och känner sig inte längre osäker eller småskraj när man går in i någon konstig butik.

Sista fredagen i månaden är det nattvardsmässa i stora väntrummet på sjukhuset kl tre. Man fick stänga av det kungliga bröllopet i London på tv:n för att prästen skulle kunna höras. En liten sjukhuskör sjunger med en tvättbunke i plast som trumma, prästen hoppar när han predikar för att beskriva något som utspelades när man kom till Jesu grav och såg att den var tom. Man sjunger inte med terser utan kvinter (tror jag, eller kvarter??) och vi avslutade med en psalm jag tyvärr inte kommer på hela texten på men som är härlig. Refrängen är "det finns underbar förlossning för den….." Det passar här där man förlöser mellan 5 och 20 kvinnor/dag i ett upptagningsområde på 100 000 personer, trots att många fortfarande föder hemma.

Jag ska inte plåga er med bilder på konstiga fall på sjukhuset, men man slutar inte att förvånas att folk är så oerhört dåliga och väntar så länge innan de kommer.

Alla är mycket tåliga, och aldrig att man hör ett klagande eller ifrågasättande när allt inte går vägen, "det var Guds vilja och ni har gjort allt ni kunde…" Just nu har jag två unga killar inlagda, den ene 18, den andre 21 år med kraftig tbc respektive svår blodbrist av okänd orsak hos en lärarstuderande. Han hade 34 i Hb när han kom idag till synes opåverkad förutom stora svullnader i underbenen. Båda är ju svårt sjuka, men helt lugna och till synes trygga.

I morse på morgonrapporten berättades det att man kommit in med en man på motorcykel som man lämpat av på gården vid 5-tiden. Det var sannolikt en känd astmapatient som vaktar en damm här i närheten. Han hade väl blivit dålig så man klämde upp honom i mitten på mc:n och körde hit. Sen gav man sig av, så ingen visste först vem det var, men han var i alla fall helt klart död! Makabert att åka omkring så, men vad gör man när SOS alarm inte finns? (De var ju inte så lyckosamma häromsistens hemma heller…)

På kvällen kom Dr Sarah förbi med sin yngsta dotter. Hon kunde inte vara med i förrgår när vi hade lite kalas. Hon är ensamstående muslimsk mamma med tre barn här, arbetar mest som gynekolog, men specialiserar sig till hälsoadministratör! Hon har varit lite krasslig ett par dagar, och behandlar sig för malaria just nu. Hon har inte testat, men så gör man nog här när man får lite feber och värk i kroppen för säkerhets skull. De använder ju inte någon profylax, och tar inte på sig myggmedel heller som vi gör hela tiden.