Framtandsglädje!

Winnie, som är CO (Clinical Officer) här på Mission Hospital, vill inte skratta eller le, så man ser hennes tänder. Skulle hon råka skratta lite okontrollerat åker handen upp för munnen direkt. Jag har ju sett detta på staffen på morgnarna. Jag har också kunnat ana vad orsaken är. Hon har nämligen kraftiga, bruna missfärgningar och ett jättemellanrum mellan framtänderna. När jag erbjöd alla på staffen att komma till oss på Dental Clinic, om de hade något de behövde hjälp med, så hade jag en liten förhoppning om att just Winnie skulle anmäla sig. Jodå, hon kom ganska snart o meddelade att hon hade något med tandsten, som hon ville att jag skulle kolla. Det är ju tre veckor sen och jag har erbjudit flera tillfällen, men varje gång har Winnie haft någon förklaring till varför hon inte kunnat just då. När vår kö var avbetad idag gick jag in till Winnie och sa, att nu får hon komma om vi ska få till detta innan vi åker hem! Några minuter senare satt vi och diskuterade den där tandstenen hon hade talat om. Det visade sig att Winnie har superkoll på sina tänder. Där var ingen tandsten eller andra "vanliga" tandproblem. Men så kröp det ju fram det där med missfärgningen på framtänderna. Kan man putsa bort det? Sen var hon ju inte så lycklig över att mellanrummet mellan framtänderna var så där jättestort. Orsaken till detta visade sig vara att Winnie är född utan hörntänder i överkäken. Hos oss i Skandinavien är detta sällsynt, men här i Kenya finns det tydligen en del. (Jag får kolla detta!)

Hur som helst, så kom vi överens om göra något åt detta. Och Ni kan ju ana, att det kliar lite i tandläkarfingrarna när man får ett sådant uppdrag, som man längtat efter i flera veckor när man suttit där med bara tandutdragningar!!! Odontologiskt har resultatet kanske en del ytterligare man kan önska, men Winnie tyckte att mellanrummet nu var precis så som hon ville ha det. Och Winnies leende och utstrålning är inget att ta miste på. Och tandläkarns lycka över att få leka lite med kompositen kan Ni väl ana?