0525 ringer klockan och förvåningen över var vi befinner oss övergår snabbt i oron över om taxin vi beställde ska komma. Att vakna varje morgon i ett nytt hotellrum och ständigt på väg vidare, är vi nog inte skapta för. Myggtältet är nu en vana att trassla sig ur, men värmen som klibbar fast lakanen är lika obehaglig varje morgon. Snabb kalldusch hjälper.
Juice var det enda framdukade, men Charles stod plikttroget med sin Toyota och tog oss raskt till Kisomos lilla "friluftsflygplats". Ungefär som Malöga för trettio år sen. Handskrivna boardingcard och ingen som brydde sig om vi hade flera vattenflaskor i handbagaget. Men allt skulle givetvis igenom en såndär genomlysningsmaskin, men det var nog mest för syn skull. (Det är nog alla förresten). Sitter en stund på pinnstolar i enda gaten och tittar ut över trädgården där det intensiva fågellivet tävlar om uppmärksamheten med blomsterprakten, som sträcker sig mot den hastigt stigande morgonsolen.
Supermodärnt jetplan tar oss på en halvtimme över "månlandskapet" tillbaka till Nairobi, medan vi snaskar på de läckraste afrikanska nötter man kan få av en (döläcker) flygvärdinna.
Washington meddelar på mobilen att han står redo att ta oss med Coronan till Mutomo. Bilresan som tog 5,5 tim hit till Nairobi, tar 3,5 tillbaka!!! Vi har nog aldrig rest så obehärskat farligt. Tina Turner kan slänga sig i väggen! Precis som en delsträcka i "Paris - Daccar" .
Vi hann med lite patientverksamhet innan dagens cykeltur. Helena ville ut till barnen som står vid sidan av stigen i vår joggingskog på morgnarna o vill ge oss te. Dom skulle få en av fotbollarna hon tagit med hit. Det var trixigare att cykla än att jogga dit, men är man enveten, så går det. Just den egenskapen finns nån som har här i huset. Jag fick en bild som blev lite suddig pga kvällsmörkret, men jag hoppas ni kan se hur himla glada o tacksamma dessa mysiga barn blev.
Hemväg blev det i fallande kvällsljus. När vi kom förbi skolan satt en grupp kvinnor i ring o såg så intressanta ut, att vi frågade om vi fick ta en bild. Efter samråd (en förstod engelska) gick det bra. Men vi förstod att vi störde. Det var en kvinnogrupp som samlas där varje måndagskväll för diskussion o samråd. Som sagts här förut: Den kenyanska kvinnan är detta lands mest förtröstansfulla naturkraft!
När vi nådde rakan fram mot "stan" var det så mörkt att vägkontrollen, som är bemannad med beväpnad o uniformerad personal, hade tänt ledljus vid ändarna av de spikförsedda plankorna som utgör hastighetsbegränsning.
Lite fruktsallad nu. Sen kryper vi in under moskitnätet o samlar tankarna efter ytterligare en händelserik dag i detta fantastiska land. Godnatt!
Hej. Har pratat med pappa en timma och han och mamma hälsar förstås! Jag har läst delar av er blogg så att de också får höra er berättelse. Men Lennart får trycka ut den så att de får se bilderna och hela texten. Här är våren nu på väg och i stan har björkarna fått musöron. Våren är nu inne i sitt allra vackraste skede. Som sagt, om ni vill så skickar vi gärna med fotbollar om det praktiskt går att ordna!
ReplyDelete