Doctol Rals

Plesis när jag sklivel detta hal Girret sin ålriga högtidsstämma på Forkets hus.
Visst låter detta konstigt, men så blev det för oss när vi kom till Kisima för några veckor sedan. Här i norra Kenya har man samma egendomliga byte mellan L och R som man har i Japan. först tänker man att ovanan att tala engelska gör det svårt att förstå, men när sköterskan säger att patienten har ont på lajt hand side, så undrar man var den enkla sidan är. Firring trodde jag först var nån firre, och breeding var att andas. Icke så! Firring är lagning- dvs filling! Och breeding är blödning. Fattar Ni hur svårt det kan bli?!? Det finns en You Tube.com länk som beskriver svårigheterna  https://www.youtube.com/watch?v=uv84Gu2hH-4 .  Lycka till! Det kan vara bra att kunna.
Jambo

Lars

Funderingar..

Tiden rusar ju iväg, nu har jag två gånger kvar på var och en av mina fem mottagningsställen. Ett lugn har börjat infinna sig, jag känner mig inte längre stressad av att det sitter 40 personer utanför och väntar på sin tur. Bara en person har hittills uttryckt någon irritation, och försökt tränga sig före. Istället är man så glad och tacksam att vi kommer hit och hjälper dem på hemmaplan, "Good Bless You", får vi höra många gånger. Tre av ställen är ju i kyrkor, där man ordnar med lite avskildhet efter bästa förmåga. I kyrkan på måndagar sitter jag bakom ett skynke man tejpat ihop av cementsäckar!

Nu tar vi en sak i taget, och väldigt mycket är samma krämpor; pain in the whole body, backache, headache, acids (magkatarr), mask och amöba i magen, hosta, förkylning, klåda, hudutslag, känselstörningar i armar eller ben, och vi har bara en liten arsenal med mediciner med oss vi delar ut. Painkillers, omeprazol mot magkatarr, vitaminer, hostmedicin,  maskmedicin etc. Det låter lite fånigt, men jag tycker det är bättre att jag skriver lite sådant så man får med sig något hem, istället för att skriva antibiotika mot allt. 

Som ni sett dyker det ju upp någon enstaka med mer allvarlig eller intressant problematik. Vi har också en stor uppgift att övertyga folk att det inte finns malaria här. Många vill ha medicin mot det, och anför de mest skiftande diffusa symptom. 

Enda oron jag har är ju att det kanske ändå är något farligt de har, fast i tidigt stadium, så de inte blivit svårt sjuka ännu, jag har suttit och läst lite i Tropical Medicin och då blir det som under studietiden, att man tror sig se bara jättekonstiga och farliga sjukdomar (och även har dem själv) Förra gången vi var här nere blev jag biten av en tsetsefluga i tån, de kan ju ge sömnsjuka. Jag hade också en fästing för någon vecka sedan, men den släppte enkelt. Lars har fått konstiga insektsbett, och är nu lite förkyld, ja ni förstår att man kan bli hypokondrisk, även om det inte ligger för mig;-)

Nästan alla patienter vi har bor på landet i fattiga byar, med små åkerlappar de brukar jorden på. Det är ett hårt arbete så väsensskilt mot det vi alla lever hemma. Att stå ut med smutsen, torftigheten, knappheten på allt materiellt är ofattbart för oss, ändå så självklart för dem. Jag tror att livet på  den afrikanska landsbygden är det som skiljer sig mest från det västerländska sättet av leva, bland alla världsdelar, då kommunikationer och föreställningar om omvärlden är knapp, industrialiseringen väldigt långt borta för de flesta, och tankar och önskningar om framtiden väldigt blygsamma. Ändå går alla med mobilen fast förankrad i handen, och det rings och sms-as helt oblygt oupphörligt både från patienters och personalens sida under mottagningen.

Håhåjaja, vad månde bliva av denna kontinent? Här finns enorma tillgångar av alla möjliga slag, men vill och kan man använda sig av detta? Kommer andra utifrån att ta initiativet och vinsten? 

Nu tror man sig ha hittat olja och gas i norr, då kommer helt andra krafter också i rörelse.

Den som överlever får se!

Finbesök och det stora berget..

Nu är det söndag kväll och mycket har hänt sedan i onsdags!
Vi har haft finbesök från Sverige här i Kisima under ett par dagar, då ordförande för Rotarys Läkarbank, Margareta Wargelius, och sekreteraren Göran Wahlgren har varit här. De är på rundresa tillsammans med koordinatorn Daniel Muruka och chauffören George Njau från Kenya till några av de ställen Läkarbanken fortfarande har verksamhet. I takt med att samhället öppnar egna hälsostationer och ser till att sjukvården fungerar, ska Läkarbanken förstås avveckla sin verksamhet, och lämna över till lokala inhemska krafter.
Det var väldigt trevliga och givande dagar för alla tror jag, Margareta har varit ute flera gånger och arbetat, men för Göran var det första gången. Det har också pågått ett projekt här i Kisimatrakten med att utarbeta ett program för omhändertagande av blodtrycks- och diabetespatienter av de lokala hälsokommittéerna, samt distriktssköterskorna, så vi hade möte med översköterskan Mrs Karani och den samordnande sköterskan Mary Brown. Det verkar kunna landa och komma igång på ett bra sätt snart. Tyvärr ökar förekomsten av dessa sjukdomar snabbt då folk blir mer välnärda. Dr Jeff Irvine från Californien/Sverige har även tittat på astmaförekomst hos skolbarn, och antibiotikaresistens i området. Man överförskriver antibiotika något enormt här hos privatläkare, clinical officers (mellanting mellan sköterska och läkare) samt hos sköterskor, förutom att man kan gå in själv och köpa vilka preparat som helst på apoteket/chemistry. Det innebär att många bredspektrumantibiotika inte verkar längre, men glädjande nog kan vi skriva samma som hemma, dvs rent enkelt penicillin vid luftvägsinfektioner, och gamla välkända Furadantin med god effekt på urinvägsinfektioner.
Helgen i övrigt tänkte Lars och jag utforska en liten del av det stora berget Mount Kenya, i vars skugga vi bor. Efter möten och avsked for vi därför iväg för att vandra en bit upp på de alpina ängarna på Sirimonleden, som är en av de leder som finns upp till toppen. Vi for förbi en av de mottagningar jag har väldigt nära gaten till nationalparken. Ovanför där höll man på med vägarbete, vilket innebar att en lång del av den första branten var en enda stor gyttjesträng som verkade omöjlig att forcera för vår stackars RotaryDoctors Nissan-van, men med extraeffektiv 4-hjulsdrift inkopplad lyckades Lars få upp den till nära trädgränsen. Vi vandrade sedan upp till en camp där vi lunchade. Det hade mulnat på så vi såg inte toppen längre, men ett "Global Athmosphere Observation Centre" som ligger ännu högre upp. Ett ungt amerikanskt par satt och pustade ut efter att ha nått toppen den dagen, de hade lämnat sin övernattning på andra sidan berget kl 2 på morgonen och var vid toppen vid soluppgången, och hade sedan kommit ner till "Old Moses Camp" där vi träffade dem. Vi var vid 3300 m men toppen är på 5000 meter. Man märker tydligt att det är högt, för man blir mycket andfådd fast man går sakta. Det var väldigt vacker växtlighet utefter bergskanten, många väldoftande vedartade örter och tät vegetation.
Vi tog oss sedan ner och fortsatte mot staden Nanyuki, där vi bokat på ett fint hotel, Mount Kenya Safari Lodge, Fairmont hotell. Vi fick ett rum ner mot floden i ett litet hus med egen öppen spis. God middag, och TV första gången på flera veckor, El Classico!
I dag söndag utnyttjade vi flera av hotellets aktiviteter i det fina vädret, 9 håls golfbana, promenad i en stor häcklabyrint, bad i swimmingpoolen, rundvandring i deras egen conservatory-park, dvs de räddar utdöende djurarter, genom att föda upp, skydda, och utplantera dem igen om möjligt. Dessutom god mat och dryck i baren och restaurangen som exakt genomkorsas av ekvatorn! Man tar för sig av maten på norra halvklotet, och äter den bland en massa kringströvande påfåglar i trädgården på södra halvklotet!
Efter veckohandlingen på Nakkumat är vi nu åter i vårt lugna hus framför brasan på landet..

Spännande natur

Som ni förstår utnyttjar vi vår tid här nere till fullo. Vi arbetar mycket på dagarna, Lars har ett hektiskt schema nu med screening av skolbarn, och sedan uppföljning av de som behöver vård inne på kliniken.  Jag åker ju runt till olika mer avlägset belägna ställen med Peter som är chaufför och medicinutdelare, samt någon distriktsköterska som tolkar, sköter bvc, vaccinationer, hiv-provtagning, familyplanning mm. För det mesta har jag mellan 25 och 45 patienter per dag, men det hinner man gott och väl på några timmar. Journalen skriver man för hand, kortfattat, på ett ark eller ett tudelat skrivhäfte som patienten själv har med sig. Inget efterarbete med telefonsamtal, remissvar, signeringslistor, posthögar, brev, intyg, mail, receptförnyelser, registreringar, meddelanden...! Underbart! Vi packar in i bilen, får en kopp the och åker hem!
Idag hälsade vi på översköterskan, Mrs Karani på hälsocentret för området. Vi ska nog stänga fredagskliniken, för det kommer för lite patienten för att det ska vara värt att åka dit. Den heter Maili Saba och ligger bara en dryg halvmil utanför Isiolo, som är en rätt stor stad. Troligen blir det en klinik till uppåt Mount Kenya-sluttningarna men åt Nanyuki-hållet (också en rätt stor stad, med gammal engelsk militäranläggning).
Nu har vi hittat en ny löprunda åt andra hållet på farmen, där finns ett litet privat flygfält som sluttar lätt nedåt med en vidunderlig utsikt ut över låglandet och savannen. Man gjuter nu en ny parkeringsplatta högst upp, 20 man arbetar med handkrossat grus, blandar allt bruk för hand och kärrar ut med skottkärra på det armerade underlaget. Man undrar ju hur länge det ska kunna vara så här primitivt, fast å andra sidan skapar det ju arbete åt fler, om än meduselt betalt. Kontrasterna är verkligen stora.
Vi försöker åka iväg på utflykter, och denna helgen var måndagen ledig på grund av "Alla hjältars dag". Vi for på gropiga vägar till Meru nationalpark, och bodde på Leopard Rock Lodge. Det såg tjusigt ut på hemsidan, men var rätt nergånget. Första natten var vi ensamma gäster, andra natten var det ett gäng med sju indiska ingenjörer som var på kick-off med ett par fruar och ett barn. De var intressanta att prata med om hur de uppfattar Kenyas industriella framtid. Det finns ju många indier här sedan flera generationer tillbaka,  men nu dyker det upp kineser på olika projekt. Tyvärr bidrager kineserna inte så mycket till landets utveckling då de gärna tar med sina egna arbetare, och sedan lämnar och tar med sig vinsten hem.
Annars är Meru-parken mest berömd för att paret Adamson bodde där med lejonet Elsa och leoparden Pippa. De blev väldigt kända för för boken och filmen "Born Free", men deras liv slutade olyckligt. Djurens gravar finns med minnesmärken här. Elsa Kopjes lodge är den finaste.
Vi såg de stora djuren, men tyvärr inga kattdjur, de är alltid mest spännande, men det blev minnesvärt ändå. Det är också lätt att komma nära många vackra fåglar. Vi letade efter flodhästar och krokodiler utefter en flodbädd, och gick ur bilen för att fotografera. Flodhästarna är ju inte farliga dagtid då de bara ligger i vattnet och frustar, men plötsligt upptäckte jag en jätteorm bara en meter bredvid mig under en buske!! Jag såg den först när den började ge sig av, ni må tro att vi var snabbt tillbaka in i bilen! Vi kollade sedan att det var en klipp-pytonorm, som inte är giftig, men det vet man ju inte när man ser den. På natten regnade det rejält, så andra dagen körde vi fast i gyttja i en avlägsen del, men efter att ha bytt till våra gummistövlar, och under ivrigt spejande efter farligheter lassade vi in en massa stenar i spåren bakom däcken, och med hjälp av fyrhjulsdrift och full gas bakåt lyckades Lars få upp bilen igen. När vi passerade en forsande flodbädd på tillbakavägen hoppade plötsligt en fisk på knappa kilot upp på motorhuven och låg och sprattlade mot vindrutan en liten stund innan den gled ner igen!
Ja mycket ska man vara med om..
I morgon får vi besök av två svenskar, Margareta Wargelius som är ordförande i Rotarys Läkarbank, samt skattmästaren Göran. De ska bo i vårt hus, inspektera en del, och få synpunkter på hur här fungerar, kul.
Bilderna visar bl.a en ung Östafrikansk blek sånghök som slukade en ödla när vi tittade på, Leopard rock, flodbädden (missade firren), fastkörningen mm. Den röriga gräsbilden innehåller en bit av ormen i högerkanten. Lars kollar elefanttänder. Vi njuter av allt!

Tack Maria!

En av de grejer vi vädurar har gemensamt är ryggen! Härligt att ha en svägerska  som direkt ser att jag håller på att göra något obra med min rygg. Visst kände jag att det inte var så lyckat att stå dubbelvikt i nästan fyra timmar för att undersöka de där 433 barnen, men en vädur ger sig inte!  Idag har vi varit ute på en skola med "bara" 278 barn. Nu satt jag bekvämt och fick maximalt utnyttjande av solljuset. - Det är helt otroligt vilken "kräm" det är i den lampan. Dagens förfinade undersökningsrutin är underbar för min rygg. Så här får det bli i fortsättningen!
Trots en fyrhjulsdriven terrängbil med differentialspärr höll vi på att köra fast idag. "Vägarna" är som lervällning bitvis. Men när vi omsider kom hem till kliniken stod det ett gäng med 24 barn från screeningen förra veckan och väntade på hjälp. Det blev 15 fyllningar och 9 extraktioner. Dessutom ficka jag göra lite estetik i all enkelhet. Det blir inte precis som hemma, men ni må tro att hon blev nöjd!

Jambo,
Lars

Stilla som filbunkar!

Patientbyte på två sekunder!!!

Fluoros är trist.

Lite finare ändå.

En stol och en dörr!

Mina drömmar är ofta helt underbara. Det var i drömmen när jag flyger, bara genom att sträcka ut armarna, som jag fick inspirationen till att lära mig flyga på riktigt. Men ibland har jag hemska drömmar. En av dom drömmarna är när jag kommer in i ett rum där alla vet vad som är på gång- utom jag! Alla beter sig rätt, men jag har ingen aning om vad som ska ske. Alla är rätt klädda - utom jag. I värsta fall är jag helt naken!! Känslan att bara kunna få "dunsta", dvs smyga ut utan att någon märker det, är stark. Ungefär då, när det känns som hemskast. När man inser att alla tittar bara på mig och jag gör allt fel. Då vaknar jag. Kallsvett, men överlycklig att det bara var en dröm.
Det kom en busslast av elever från en skola lite längre bort. Förra tandläkaren här i Kisima hade bedömt att de behövde behandling och nu var dom hos mig. Deras fröken ledde in dom en och en och de skulle ta plats i tandläkarstolen. Nu exponerades alla tänkbara varianter utav hur man närmar sig en modern tandläkarstol. Någon kryper in under "bryggan" och lägger sig med fötterna på huvudstödet, medan någon tränger sig emellan spottkoppen och ryggstödet och hamnar på tvären i stolen. Det ser rätt komiskt ut när en gänglig 14-åring ålar sig upp i stolen och hamnar på sidan när tandläkaren ska göra sin behandling. Monte Pyton-gänget skulle kunna göra en lika mångfacetterad variant av detta som de gjorde av gångstilar i "sillysteps". När barnen genomlidit sin tandbehandling ( Vilket de klarar av utan minsta klagan eller ifrågasättande!!) ska de tillbaka ut till kamraterna i bussen och befrielsen hem, då infinner sig nästa problem. Kliniken har en, för oss västerlänningar, helt vanlig gångdörr med handtag som trycks ner för att låskolven som stänger mot karmen ska frigöras. På så sätt når man friheten utanför. Dessa barn är uppvuxna i bostäder utan dörrar. Inte ens i skolan har man dörrar med låsning. När dom kommer fram till dörren, som stod öppen när de kom, men nu är stängd, vet dom inte hur dom ska komma ut! Några pillar på gångjärnen. Någon drar i handtaget. Själv funderar jag på hur sinnrik denna mekanism egentligen är. Vi tänker inte på vad många saker vi har med oss från vaggan. Vi kan simma. Vi kan cykla, läsa, räkna, åka skidor och vi kan från barnsben öppna en dörr. Vi har också ett ansvar för att det inte ska bli en mardröm för våra afrikanska vänner att ta sig ut från en tandläkarmottagning.

Vad får en noshörningsunge med sig med modersmjölken?

Jambo,
Lars

Medicinska fall

Nu har vi varit igång med arbetet snart två veckor av sex, tänk vad fort det går..
Regnen har börjat på eftermiddagarna, och vägarna blir såphala.. Morgnarna är dock fortfarande klara soliga och fina, temperaturen på dagarna mellan 15 och 23, nätter kanske ner mot 10.
Mina mottagningsställen är väldigt olika förutom att de är bortom allfarvägarna. Några ligger högt upp, över 3000 m på Mount Kenyas sluttningar, några mer ner mot slättlandskapet i varmare trakter. En del lokaler är murade med målade betonggolv och väggar, andra är en brädkyrka med knappt stampat jordgolv med pappkartonger och vaxduk uppspikat som vindskydd på insidan. I ett hörn ligger några trummor för gudstjänsten.
De som söker oss är mestadels fattig bondebefolkning, som är mycket luggslitna. Man arbetar hårt på fälten utan maskiner, bär ved och vatten hela livet, inte undra på att man får värk på äldre dagar, nu när medelåldern börjar öka. De unga ser till att skydda sig, och skaffar inte så många barn längre, kanske 2-3, men drömmen om en egen odlingsplätt är stark för att odla sin majs, bönor, potatis, lök och ha något get, en ko, några höns, även om man arbetar med annat på dagarna.
Föreställningarna om sjukdomar är många, några svårare och mer speciella fall har dykt upp. De behöver ju remitteras vidare, men då är bekymret att ha råd med avgifterna på sjukhusen. Vi bidrager till transport, och så får man försöka skramla fram det andra själv.
Nu följer några speciella ärenden, den som är känslig får väl blunda..
En pojke har pigmentförlust som breder ut sig på halsen, han var olycklig för detta, men när jag sa att det är som med Michael Jackson, som nästan blev vit blev han glad, honom kände han ju till..
En nybliven mamma vecklade upp sitt lilla förtidigt födda barn ur filtarna, och en mycket svag och avvikande flicka visade sig. Hon har ett svårt hjärtfel, och troligen Marfans syndrom, med långa smala fötter och händer, jag vet inte heller om hon såg något. Jag hörde i veckan att hon nu i alla fall kunnat åka till Kenyatta hospital i Nairobi, dit vi bidrog med transporten.
En go gubbe med nästumör har nu lyckats få ihop tillräckligt för provtagning av sin nästumör på Meru Hospital här i närheten, sedan blir det nog Kenyatta för honom också. Det är det största statliga sjukhuset med moderata avgifter. Vi hjälper honom med busspengar också.
En mamma kommer in på bvc och frågar om vi kan göra något åt hennes sons utväxt i nacken. Det visar sig att han är 2,5 år, och helt lam i benen och ena armen, men kan prata. Hon bär honom hela tiden, här finns inga barnvagnar. Sannolikt är det ett ryggmärgsbråck på 7-8 cm som buktar i nacken och vätskar (liqvor) ibland? Detta borde ju kunna avlägsnas, men jag försöker berätta för henne att han aldrig kommer att kunna gå, men kanske är en begåvad kille som kan klara sig hyfsat ändå. Jag tror det finns fonder på Karen hospital i Nairobi där man kan få rullstolar. Hon får också försöka få fram pengar till vården, så kanske vi kan hjälpa till med resekostnader.
Mamma Gladys med en son med Down´s syndrom var glad för han var pigg igen efter att ha fått lite medikamenter. Hon fick honom vid 48 års ålder, då var det 11 år sedan hon fick barn senast.

Mamman med en knöl vid ögat (lipom?) sökte inte alls för det, utan för att ögonen var inflammerade på pojken!
Tja, så här är livet här, man tar det med jämnmod, man hjälps åt, och vi får ibland med oss grejer hem, som man vill ge för att tacka, ett kålhuvud, tomater, apelsiner, lök.

Tänk om! Tänk nytt!

Vissa människor har väldigt svårt att ändra uppfattning även om hela omvärlden har en avvikande uppfattning. Sådan är nog jag. Åtminstone mestadels. Minns hur länge jag verkligen HATADE vitlök. Åt aldrig något som varit i närhet av vitlök, särskilt när jag skulle ha patientbehandling dagen efter. Då, när ja var yngre, dvs för länge sen, var ju vitlök inte så vanlig i vardagsmat. Min mamma kunde nog inte stava till vitlök. Det fans helt enkelt inte i mitt barndomshem. Nu verkar det som om vitlök är grunden till alla kulinariska läckerheter. Själv pressar jag  denna underbara krydda i allt när jag får möjlighet att bidraga till i hushållet.
Under mer än tjugofem år har jag lagt ner en oändlig möda på att utveckla en rutin för perfekt odontologisk diagnostik. Under nästan lika lång tid har jag försökt få den oralmedicinska omvärlden att förstå värdet av en sådan rutin. Många har väl hållit med om att grunden för ett bra omhändertagande är en noggrann undersökning, men att lägga ner bortemot en timma för att kontrollera allt i munhålan har de flesta kollegor sett som utopi då det inte går att försvara i en värld där tid är pengar. Det paradoxala i detta är att det just är en ekonom som tagit denna undersökningsfilosofi till sitt hjärta och dessutom döpt rutinen till DiagnoX och till yttermera visso infört rutinen som basundersökning i nordens största tandvårdskjedja!
Igår gjorde jag min första screening av skolbarn här i Kenya. Louise, min sköterska, och jag kom till en by där skolan har 430 barn mellan sex och fjorton år. Denna enda dag var avsatt för att se alla barnen OCH LÄRARNA i munnen och bedöma vilken vård som var och en var i behov av. Att göra DiagnoX på denna patientgrupp skulle ta flera veckor!! Här gällde alltså att tänka om. Vad är viktigast. Hur gör vi bäst nytta på den tid som står till förfogande. Vi hade med munspeglar och undersökningssonder och fick en stol som vi satte på gräsplanen. Lärarna grupperade barnen och ordnade en rationell kö. Med solen som överlägsen strålkastare gjorde jag så en okulär besiktning av 453 munhålor med huvudsaklig inriktning på karies och bettställningsfel. Idag har 33 av de 52 barnen som jag bedömde var i behov av lagning eller extraktion varit på kliniken i Gundua. Till min stora glädje var gårdagens bedömningar till största del korrekta. Någon enstaka ytterligare fissurrensning blev det när jag gjorde kompletterande undersökning idag, men det viktiga är att vi på detta sätt räddat många tänder från en säker extraktion om karies fått fortsätta att utvecklas.

Lite stretching är bra. Då skrattade barnen.

Med detta vill jag kanske inte säga att DiagnoX är olämplig undersökningsrutin i Afrika, men visst gäller det att ´anpassa mun efter massäck´ , som min mamma alltid så klokt resonerade.

Klassvis uppradade av lärarna.

Primitivt, men effektivt!

Blandad kompott

På helgen var vi i ett naturreservat, Borana, ganska nära där vi bor, men ändå tar det tid att köra, för visste man inte att man skulle dit hade man nog trott att man var helt fel, och körde i en uttorkad flodbädd eller liknande. Det var väldigt trevligt ställe, vi fick fin service av ett ungt par som driver det hela ett tag nu när den ordinarie är på mammaledighet. Man arbetar främst på att rädda noshörningarna som decimerats i antal helt katastrofalt, då tjuvjägare är ute efter hornen som afrodisiakum på asiatiska marknaden, sjukt! Vi gjorde walking safari med en beväpnad guide, och beundrade utikten från Pride Rock som är förebild till Simbas klippa i Djungelboken. Vi gick också i en 400 meter lång hängbro uppe bland trädkronorna för att se växtlighet från ovan. Lars tog ett dopp i en lagun under ett vattenfall, så ni förstår att vi hade det härligt!

På hemvägen veckohandling i Nanyjaki, det hann bli mörkt innan vi var hemma, lite kusligt att köra, för det rör sig väldigt mycket djur och människor till fots och på olika fordon hursomhelst på vägen, inte alltid med ljus på. Nu har vi handlat gummistövlar...

Nu är veckans första två kliniker avverkade, båda med ganska mycket patienter, välordnat. Ofta är det ju arrangerat i en bykyrka av hälsokommittén på orten. Bilden på Jesus på väggen är en vit man med blåa ögon! Vi börjar därför oftast med en lång bön på swahili, och sedan pratar sköterskan och jag om något ämne. Vi försöker informera om skillnad mellan virus och bakterier, och att man inte ska använda antibiotika i onödan, vilket tyvärr ofta görs här. Egenvårdsråd om rent vatten, vaccinationer, vätska vid diarrésjukdomar, och krämpor som blir vanliga med stigande ålder. Nästan alla har värk av olika slag, och det är inte att undra på med det hårda jordbrukarliv de flesta för, utan några maskiner till hjälp. I dag var det många som ställde frågor också, tyfus, brucellos, reumatism, malaria och demens var på tapeten! Efter ett par timmars mottaging

får vi en liten paus då det ofta serveras sött thé med mjölk, samt kokt potatis och kokt arrowrot! Ibland lite sött vitt bröd eller ett ägg, bananer, mycket kolhydrater alltså. Många är väldigt slitna och medfarna, men de väntar tålmodigt, och är tacksamma. 

Ikväll var jag ute på min första joggingtur sen vi kom hit, det gick väl an att springa de långa nerförsbackarna förbi alla växthusen, men uppför fick det bli intervall.. Vi får se om man möjligen kan korta gåendet succsesivt, och springa hela vägen upp sista veckan?! Alla väntar på regnet, det blåser till ibland så det knakar friskt i väggarna, ibland kommer några droppar så det håller på att öva sig.