Barna i Bullerbyn in english!

Barna i Bullerbyn!

Rotaryklubben på Zanzibar har funnits i sex år. Man har,precis som vi hemma, svårt med rekryteringen. Man var som mest 24 medlemmar, men nu är det bara åtta. Många som rekryteras till klubben har tillfälliga förordnanden i Stone Town och försvinner efter några år. På onsdagens möte var det fem(!) medlemmar och fyra Saloner. Det var en hjärtlig och avdramatiserad stämning på mötet och vi diskuterade flitigt hur klubbarbetet fungerar hemma i Vänersborg, jämfört med Zanzibar.

Torsdagen förgylldes av tre tjusiga "Smögenflickor", kompisar till våra barn, som har gjort Afrika i en dryg månad och nu kom till vårt hotell på Zanzibars underbara ostkust. Högtidligt vek Vår Herre undan molntäcket och fem spralliga ungdomar, Fredda, Lisa,Johanna badade och lekte i havet o poolen tillsammans med Erika och Arvid. En fick springa mot poolen och i samma ögonblick som fötterna lämnade poolkanten skrek resten ett djur som den hoppande skulle föreställa vid landningen i vattnet. Helena och jag, som åskådade denna happening tyckte det såg ut som ett "klipp" ur "Barna i Bullerbyn". Skratten ekade mellan palmerna och ingen hade en tanke på att UV-strålningen gjorde avtryck, som skulle göra att de blanka sidenlakanen kändes som sandpapper.

Arvet på Zanzibar

I dag onsdag ska vi göra något vi pratat om i flera år! Besöka "Salonens Snickeriers efterträdare" (som han själv uttryckte det) på Zanzibar, SCANZA, som drivs av Staffan Lundh från Vänersborg, och hans fru Dalla. Vi har haft lite mailkontakt av och till, och nu äntligen blir det av… Han lärde sig möbelsnickeri av Lars pappa. Det är svårt att veta vilka förväntningar man har, men helt klart blev vi alla mycket imponerade över hur stor och allsidig verksamheten är som de har byggt upp de senaste 15 åren. Här får man göra allt från "ax till limpa". Stockarna av kokospalm kommer in på lastbil eller oxkärra uppsågade i 3-meterslängder. Sedan är det uppbyggt ett helt sågverk, för att såga upp stockarna till plank. Sågverket är ett nedmonterat och hitforslat sådant från Oskarshamn! Därefter torkar virket 4-6 månader i luften, och sen ett par veckar i virkestork. Därefter vidtar själva tillverkningen av möbler, hotellinredningar, köksinredning, dörrar, fönster mm med härlig precision och ytfinish. En metallverkstad finns också för att göra reparationer och underhåll på maskiner och sågklingor. Kokosträet är väldigt speciellt, lite prickigt, hårt och tungt. Kokospalmen är faktiskt ett gräs fick vi lära oss, och stockarna man använder är c:a 80 år. Man har 30 anställda, och det är nog ett väldigt slit att få allt att gå runt. Man kan inte få några lån utan allt är betalt och vidareutvecklat allteftersom man har haft råd. En plan för framtiden är att utveckla golvtillverkning. Det kändes stort att få gå där med Staffan som visade runt samtidigt som han pratade i telefon och med de anställda på Swahili, med sin fru på engelska, och oss på svenska. 2-3 timmar senare lämnade vi fabriken efter att ha dokumenterat med foton, och vi fortsatte till en kryddfarm för rundvisning. Kryddodling har förutom slavhandel genom århundraden varit Zanzibars huvudnäring. Landskapet är mycket bördigt, grönt, tropisk fuktig värme, och vi lärde oss mycket som vi inte visste om hur olika kryddor odlas och behandlas innan vi ser dem hemma på ICA. Man använder många olika delar på samma växt. Kanelen är kungen och kardemumman drottningen av kryddorna. Vi fortsatte sedan in till huvudstaden, Stone Town för en sen lunch, och Rotarymöte på fina anrika Serena hotell vid strandkanten. Utanför möteslokalen seglade fraktskutor med latinsegel i bomull fortfarande med last till fastlandet! Vi presenterade vårt arbete i Kenya för den lilla klubben, och gick sedan in i de trånga gränderna med Staffan och Dalla för en mysig middag på en indisk restaurang. Vilken härlig dag!

Tisdagens Historiska Heldagsregn!

"Aldrig heldagsregn på Zanzibar" - det var beskedet vi fick när vi konsulterade Staffan om klimatet här på ön. Staffan Lund, son till f.d. länspolischefen Gunnar Lund och hans hustru Monika, har bott här i tjugo år och borde ha koll. Zanzibar är ju en paradisisk ö, så när himlen öppnade sig på morgonen och sköljde sitt välsignade vatten över all längtande grönska hela tisdagen, trodde vi nästan att änglarna skulle åka med i vattenfallet. Det blev pingisturnering och fyrmansvist. Bad i varmt hällregn är oxå helt OK för en skandinav. Några sidor i "Skära för sten", vår underbara högläsningsbok, blev det förstås. Tänk vad nyttigt det är att upptäcka, att man inte har "något vettigt" att göra, utan bara försöka få tiden att rinna härligt mellan fingrarna. Det är en karamell som jag tror att Helena och jag ska suga på någon mer gång.

Lata dagar

Måndag 9 maj; en lat dag på Zanzibar…En säker transport igår kväll genom det täta afrikanska mörkret i tropisk fuktig värme. Vägen kantad av ett myller med människor och små bodar med ett vaxljus eller fotogenlampa som enda belysning. I morse simtur i turkos vatten, sedan frukost vid poolrestaurangen. En "fritidsledare" fick med oss till grannhotellets pool för vattengympa, man skulle haft en liten filmkamera på vår lilla grupp med några engelska damer och oss! Vi fick i alla fall oss några goda skratt och lite nyttig träning. I övrigt var det inte mer än sol , bad, läsning och lite promenad längs stranden innan det blev middag. Dansshowen med en stor orm som extra attraktion avslutades abrupt att ett skyfall! Vi har en fin bungalow med air-condition och TV, vilken lyx!

Farliga Nairobi

Att skiljas är att dö en smula. Vi har lämnat Kenya. Bakom oss har vi alla underbara upplevelser och möten med människor som gjort så starka intryck.

Helena var här för två år sedan och därmed bättre förberedd. Jag var informerad, men kunde inte föreställa mig att mötet med ekvatorialafrika skulle skapa en så ögonblicklig kärlek. Här finns mycket av det vi saknar hemma. Värmen, som jag trodde skulle bli knäckande, visade sig vara exakt anpassad till en nordisk kropp. 27 - 29 grader torr värme dagtid och en morgontemperatur kring 20 är sannolikt perfekt för Homo Sapiens. Lugna, vänliga och tacksamma människor som ser dig i ögonen och hälsar dig med "good morning" eller "jambo". Naturupplevelser utöver allt du kan föreställa dig. Såväl till vardags i Mutomo som under våra safaris.

Nairobi ska ju vara en av klotets "lömska" huvudstäder för risken att bli robbad eller nerslagen. Helena o jag har gått runt här några gånger, utan att känna av det hotet, men idag blev Nairobis dåliga rykte verklighet för oss alla. Sophia och Emil hade inbrott på rummet i stans flottaste hotell, det ärevördiga Stanley Hotel,uppkallat efter den store upptäcktsresanden. Som väl var försvann bara kontanter, men det blev någon timma med hotellets säkerhetschef och en försening, som gjorde att de fick göra en snabbrunda på Karen Blixens museum, vilket var det sista guldkornet i den rad av sevärdheter som Helena arrangerat åt oss under denna Afrika-turné. Alla hade före resan hit sett filmen "Out of Africa" där Meryl Streep och Robert Redford karaktäriserar Karens egen kärlekshistoria, när hon kom hit till Afrika för hundra år sen och levde ut sin passion med äventyraren Finch Hatton.

Här splittras vår familj när Emil, Sophia, Oskar och Kajsa reser hem till vardagens strävsamheter, medan Arvid, Erika, Helena och jag svävar vidare på små paradismoln mot vitstrandade palmskuggsbad på äventyrsön Zanzibar.

Vilken dag! Uppvaktning redan vid midnatt med champagne och sång. Mysiga presenter med fotos, barnen har varit hemma på påsk och räfsat och rensat trädgården åt mig!!! Underbart! Sedan blir det ett tillskott med lämpligt träd eller buske när vi kommer hem. Vi sov några timmar, och upp med tuppen som vanligt. Solen gick precis upp över savannen när vi lämnade med vår buss för återfärd till Nairobi. Trots halva tiden på osannolikt dåliga vägar med skumpande hit och dit sov alla mycket, fast i omgångar. Det blev några jätteroliga videoklipp där man inte kan fatta att det går att sova när allas huvuden åker hit och dit i takt…En hel del djur såg vi också, och många massajbyar. De sista bollarna överlämnades vid en skola till några överlyckliga barn. Lunchstopp och lite kissepauser med glassinköp! Vi kom till vårt fina hotel Stanley från 1902 på eftermiddagen, och då väntade poolen på oss, med lagom eftermiddagssol och fortsatt slappande. Kvällen tillbringades på restaurang Carnivore (=köttätare) där vi verkligen fick vårt lystmäte på gott välgrillat kött av alla de slag. Vad sägs om olika bitar av lamm, kyckling, biff, lever, oxtestiklar, krokodil, struts, kalkon, gris? Gott Kenyanskt vin, som vi smakade för första gången. Det var ett antal andra födelsedagsbarn där också, och alla blev uppvaktade vid bordet med sången Jambo (googla och nynna med..) av den glada kökspersonalen ackompanjerad med trummor och visslingar. Kul! Tillbaka på hotellet njöt vi en stund i den gamla baren i kolonialstil innan det blev godnatt.

Världens snabbaste!

Gå upp 0500 för att skriva en BLOG till Er, det är just vad morgondagens födelsedagsbarn gjorde eftersom det strulade med laddningen på datorn igår kväll. Ja, sån är hon. Har hon bestämt sig för att skriva varje dag, så får det kosta!

Har man sett "The Big Five" (elefant, noshörning, buffel, lejon och leopars), så kan man koppla av och bara njuta av alla andra fantastiska djur som Vår Herre tippade av Noaks ark i överflöd på den här kontinenten. Dagens sensation var när det plötsligt låg en jättestor gepardhanne mitt på vägen framför oss! Det är ju världens snabbaste däggdjur (120 km/t) och tvåa på listan över de effektivaste rovdjuren. Före både lejon och leopard! Så det var ingen som gick ut och klappade honom, även om vi var alldeles intill och han såg ut som ett mysigt gosedjur vi kunnat ta med hem till Stella. Lejon hade vi ju sett i Nakuru, men när vi idag stötte på en hel lejonfamilj med åtta små kelgrisar i behändig storlek, gick kamerorna varma.

Helena, som arrangerat hela denna fantastiska "roadtrip" genom Afrikas finaste nationalparker, blev lite besviken när det regnade lite i morse och den bad o sol-stund hon planerat runt lunchen idag såg ut att "frysa inne". Men icke så. Precis lagom till att vi lyfte från lunchen sprack himlen upp och vi fick precis så mycket UV-strålning som vår vinterbleka lekamen tålde. Kvällens "game-drive bjöd på flodhäst och krokodil, innan vi kunde dra oss tillbaka till vår härliga Lodge för en underbar supé och en överraskning som barnen stod för, precis vid 12-slaget. Mer om det i morgon.

Flamingosjö och Big Five!

Efter ekvatorpassagen kom vi ju fram till sodasjön Nakuru (den har ingen avrinning). Vid norra änden ligger en rätt stor stad, men största delen runt den är naturreservat på grund av alla fåglar. Framförallt är den ju känd för sina rosa flamingos. Nu har antalet av olika anledningar minskat, men visst fick vi se dem när vi passerat gaten! Inte nog med det, alldeles efter ingången fanns många djur i överflöd, noshörningarna stod formligen på parad, giraffer, bufflar och klövdjur av allehanda slag. En lejonhona låg och vilade, och efter sen lunch var vi ute en sväng till, och fullbordade redan då "the big five" genom att hitta en leopard som vilar på en gren. Lätt rosa pelikaner fanns desto fler utefter sjökanten, de är rätt stora.

Efter en god natts sömn i afrikanskinspirerade rum, morgondopp i poolen och frukost åkte vi vidare söderut på längsta etappen. Färden gick genom Rift Valley, som runt sjöarna var mycket bördig, mesta delen av Kenyas mat produceras där. Man odlar också mest blommor i världen för export, jag vet inte hur många rosor som flygs ut vid Valentin day. Så småningom blev det torrare, och asfaltvägarna upphörde. Nu var vi i Massajland, med otaliga boskapshjordar som vallades av de rödklädda männen. Bostäderna blev mer av lerhyddor omgärdade av pallisader och torra stickiga kvistar. Vi intog vår medhavda lunch på ett litet uteställe, överallt ska man försöka prångla ut mer eller mindre välgjorda souvenirer till oss, men vi håller oss mest till att köpa frukter.

Framåt kvällningen kom vi till slut in i det mäktiga Masai Mara som breder ut sina oändliga vackra gräsvidder. En hel del djur hann vi se innan vi kom fram, men de stora kattdjuren återstår för morgondagen liksom flodhästar och krokodiler. En rejäl regnskur gjorde det omöjligt att se ut en stund, men det blir friskt och fint, det grönskar vackert.

Vi bor nu två nätter i små massajinspirirerade bungalows, men för oss ser de mest ut som Barbapappahus! Mara Serena Lodge, om ni vill googla..

Mycket god mat och mys vid brasan utomhus till kaffet, inga malariamyggor här, vi är fortfarande högt, 1600 möh.

Corioliseffekten!

Corioliskraften är uppkallad efter Gaspard Gustave Coriolis (1792-1843) som 1835 skrev en uppsats om denna kraft. När vi vaknade i morse vid 5-tiden hade vi ingen aning om att Corioliseffekten skulle bli dagens stora grej. Att vi var uppe så himla tidigt var för att se solen stiga upp bakom Mount Kenya och ge oss en oförglömlig syn. Men nu blir det ju ofta så, att inget är så där perfekt, eller hur? Jovisst, Berget reste sig mäktigt och vi fick några bra bilder, men det var kallt och några molntappar var lite för envisa för att det skulle bli perfekt. Frukosten var överdådig och aldrig nånsin har vi smaskat i oss en så härlig måltid vid 7-snåret på ekvatorn.

När vi gled ner för detta gigantiska vulkanberg genom morgondimmorna och möttes av det böljande landskap som Rift Valley erbjuder, kände vi historiens urkraft suga tag i nackhåret. Här i denna sexhundramila-dalgång som delar Afrika i två delar, från Mosambic ända upp till Syrien har vi de allra äldsta fynden av vår käre gamle Homo Erectus, vår farfarsfarfarsfar………

Så skulle vi då över jordklotets diafragma, ekvatorn. Redan igår diskuterade vi livligt i bilen, vilken betydelse centripetalkraftens minskade effekt här vid ekvatorn har på vår vikt och hur mycket lättare vi blir genom att vi, här vid ekvatorn, befinner oss några kilometer längre från jordens medelpunkt, än vi gör hemma. Idag blev det stora diskussionsämnet Corioliseffekten. En jätteskylt vid vägkanten avslöjade var norr går över i söder och där satt "några goa gubbar" och väntade på oss. Med en övertygelse, som inte stod en söndgsskolepräst efter, föreläste den lokale fysik-autodikakten om hur vätskan i ett kärl, som töms genom ett litet hål i kärlets mitt, kommer att rotera medsols om det töms ut norr om ekvatorn och motsols om det töms ut söder om ekvatorn. Genom ovedersägliga experiment, som utfördes inför våra ögon, visades detta på ett övertygande och åskådligt sätt, med hjälp av en tändsticka som snurrade i en plastbalja. När baljan tömdes på sitt vatten där vi stod 10m norr om ekvatorn, så snurrade tändstickan medsols och när vi gått 10 m söder om ekvatorn, så snurrade samma tändsticka i samma balja motsols. Trollbundna och imponerade över hur väl han kände sin Carioli och hur fina intyg han skrev ut till oss för bara 300 shilling/st, drog vi vidare mot Lake Naguru. När vi sen googlade fram lite djupare kunskap i ämnet Coriolieffekten på vårt osvikliga Safaricom-bredband, visade det sig att man behöver ett runt kärl på minst 10 meter i diameter för att man ska kunna se någon Coriolieffekt. Då blev vi lite fundersamma hur vår tandlöse afrikan kunde åskådliggöra detta experiment så fint i en gammal glassburk med hål i? Kunde det vara något med hur man fyller i vattnet, må tro?

Väl framme i Naguru Nationalpark välkomnades vi av lejon, noshörning, leopard och buffel, så nu har vi gjort "The Big Five" och kan njuta av alla de andra, mindre prestigefyllda djuren under de dagar vi har kvar i detta makalösa land.

Jambo Safari!

Tidigt på tisdagsmorgonen lämnade vi Mutomo för denna gång. Lars tog sig en sista runda runt berget, men jag tyckte jag hade för mycket små saker att plocka med innan vi var klara. Vi packade in oss alla åtta i vår safariminibuss som vi ska åka i hela resten av veckan. Jonathan, vår chaufför, verkar vara en säker och trygg man, som vant rattade iväg på de skumpiga vägarna från Mutomo till Kitui. Därefter var det bra asfaltväg. Allteftersom vi närmade oss lite mer höglänta trakter, vi ska ju till Mount Kenya idag, blev det grönare och mer bördigt. Det märktes också på människorna, asfalten, husen, marknaderna, att det var mer välstånd och fanns mer att få tag på, och att man har mer pengar. Det började dyka upp kaffebuskar och lite théodlingar och högre träd. Vår bilfärd tog ändå drygt 5 timmar och var 30 mil.

Väl upp på Serena Mountain Lodge, som var byggd i grönt trä för att smälta in i regnskogen väntade en efterlängtad lunch. Sedan satt vi på utsiktsbalkongen hela eftermiddagen och kvällen i omgångar för att se på djuren vid vattenhålet nedanför. Vi såg olika bockar och antiloper, några vårtsvin, hyena men framförallt en buffelhjord, och sedan 10 elefanter som kom fram och duschade och badade i timmar!

Det blev lite rabalder en stund när jag lite oförsiktigt satte ut en kasse med några öl och dricka på vår balkong. Snabbt som ögat var flera apor där och skulle ta grejor, jag trodde bara de var ute efter mat! Jag lyckades schasa bort dem först, men då for de ner på stora balkongen snett nedanför och sprang runt på räcket där folk satt med sina kaffekoppar. En dam blev så rädd så hon trillade baklänges i sin stol! Sedan kom de upp igen, och lyckades dra med sig något ur påsen innan Lars fick in kassen igen, men då trodde han att alla våra nötter vi köpt var borta. Apan tappade en Fantaflaska på Erikas balkong (den höll), och nötterna hittades inne på Emils rum (de hade varit i säkerhet), men jag fick ju skulden för allt en stund…

Precis före skymningen klarnade det över toppen, så Afrikas näst högsta berg visade sig, 5199 möh. Vi bor på samma höjd som Kebnekajse. Det är enda berget på ekvatorn som har snö på toppen året om.

För första gången sedan mitten av mars har vi tröja och långbyxa på, samt fick varmvattenflaska i sängen.

"Tand finale"

Tandlycka! Idag kom BÅDA flickorna från i lördags tillbaka för att få fortsatt behandling. Låter kanske löjligt ur ett svenskt perspektiv, men här säger de flesta patienter, som vi föreslår att de ska komma tillbaka för fortsatt behandling, att de ska komma "nästa vecka". Men oftast, får vi aldrig se dem igen! 28-åringen med grav tandlossning fick några hopplösa tänder uttagna och resten av bettet rensat från tandsten. Kanske kan det rädda hennes leende några år till om hon följer våra instruktioner om tandhygien.

16-åringen med de bruna framtänderna blev onekligen lite häpen när hon fick se sig i spegeln efter behandlingen. För en tandläkarpappa som har fyra egna barn var det den största av lycka att få ge denna söta flicka tillbaka ett leende som pryder hennes vackra och glada ansikte för ett antal år framöver. Kanske tillräckligt för att hon ska våga le kärleksfullt mot någon tänkbar pappa till alla de barn som de starka mödrarna i Kenya ger liv åt.

Sista dagen i Mutomo blev den fullkomliga idyllen! Visst hade vi tänkt att det skulle bli mysigt med alla ungdomar i husen här, men att morgonen runt berget, frukosten på verandan, ronden med Helena på warden, Erika o Arvid på kliniken, promenaden i skogen, fotbollsutdelningen bland gullebarnen, kramarna hos Steven o Florense, spagetti o köttfärssåsen, snacket med nya tandläkarn Anna, tjatet med Winnie o lite Amarulo som avrundning på vår kliniska karriär här i Afrika, skulle bli så himla lyckad hade nog varken Helena eller jag kunnat tänka oss. Känns som vi får göra om detta nån gång. Livets referensram har onekligen vidgats.

Äntligen här..

Efter en långsam söndagsförmiddag med jogg runt berget, inköpsrunda för mat och öl, samt packning av en stor kappsäck med sådant vi inte behöver kom de äntligen!! Timmarna segade sig fram, men strax före två låste vakten upp bilgrinden så alla våra dammiga och omskakade barn kunde släppas ut till oss. Plus Sophia med liten böna i magen, och Kajsa direkt från Malaysia. Tänk vad fantastiskt att sitta här i middagshettan på lilla verandan och äta lunch, gå och vila en liten stund och sedan ta långa promenaden runt berget och hälsa på alla de små förundrade barnen i hyddorna. Vi väckte en viss uppmärksamhet och munterhet med våra kameror och vattenflaskor. På tal om vatten är det faktiskt slut i den stora reservoaren uppe på berget, trots att vi nu närmar oss slutet på den så kallade regnperioden. Det blåste en hel del i eftermiddag, och vi såg regnbyar på håll, men som vanligt kom inte något över oss. Hur ska de klara sig ända till november då de korta regnen ska komma??

Promenaden avslutades med en kall öl hos Stephen och Florens familj, som väntat på oss, med alla sina döttrar hemma. Vi hade en mycket annorlunda och rolig stund hos dem med lite sång, presentation av oss själva, samt fotograferande.Sen gick vi hem i det becksvarta med ficklampor, skådade stjärnhimlen med Södra korset i ena änden på Vintergatan (milky way) och en uppånerpåvänd Karlavagnen i den andra änden.

Sedan kycklingmiddag med sukumawiki, och fruktsallad som vanligt. Erika hade med en påse påskgodis från Sommargott på Smögen , smaskens!

Nu sover snart alla väldigt gott med lite svaga ljud av cikador, inne i sina myggnät.Det känns skönt att vara alla tillsammans (även om vi saknar lilla Stella, vi har sett en massa bilder på hur bra hon har det hos mormor och morfar i Berga)

The African SMILE!

Swisch…….så har vår sexveckorsperiod som Rotary-doctors svept förbi. "Det går fort när man har roligt!" I morgon är "public holiday", så vi är egentligen lediga, men för att Erika o Arvid ska få se lite afrikansk tandvård, så har vår klinik öppet. Får se om det dyker upp några tandvärkar. Det blir i alla fall det sista jag gör här på Mutomo Mission Hospital för denna gång.

För att `få med något hem`ifrån den här vårderfarenheten, så tog jag med en ny, Nikon D90 med ringblixt o 85mm objektiv för klinisk fotografering. Trodde nog att jag skulle få se lite fler fall av mjukvävnadsproblematik och trauma, men det har bara varit några få benigna tumörer, ett par traumafall och en käkfraktur. Precis som hemma har jag fotograferat nästan alla patienter. Det har blivit en del spännande ortodontiproblem, massor av kariesbarn och läskiga parodontitfall. Men allt eftersom jag såg de bilder jag laddade ner i datorn varje dag, insåg jag att jag skulle få med en skatt hem: Det afrikanska leendet! Mörka, kraftiga och välkonstruerade läppar, som omger en vit tandrad, är något av det vackraste och mest sensuella man kan se. Nästan alla här nere är utrustade med en sådan Guds gåva. Jag har fångat några hundra med min Nikon och hoppas kunna göra något trevligt av det när jag kommer hem. Det rimmar ju också ganska bra med namnet på vårt företag!!

Den tjusiga kvinnan med lila schalett om huvudet får vara dagens exempel på The African SMILE. Den andra är en 28 årlig kvinna med obehandlad parodontit. Tänderna på bilden satt i vänster överkäke, nästan helt utan stöd i benet. Hon kommer tillbaka i morgon. Då ska vi försöka rädda de framtänder som ni ser utgör hennes härliga SMILE. Får hon inte korrekt behandling nu så blir hon av med rubbet inom några år!

Sextonåringen med de bruna framtänderna kom för att ta bort en värkande oxeltand. När jag föreslog att vi skulle göra något åt framtänderna var hon frågande. Hon trodde att hon skulle få ha det så, resten av livet. Hon kommer tillbaka (hoppas jag) i morgon, så får vi se vad vi kan göra för att rädda hennes afrikanska SMILE!