Sista fredagen

Sista fredagen… Tänk vad fort saker passerar som man tänkt på så länge. Nu har "barnen" påbörjat sin resa hit och vi bara går omkring och är i nuet. I början är man ju rätt spänd, och lite frustrerad över allt man inte kan och som inte funkar som man är van. Nu kommer man på sig själv med att tänka på engelska, drömma på engelska, och inte tänka på att man är i ett helt främmande land, med främmande kultur och annorlunda människor längre. Tvärtom träffar man ju folk på gatan i byn som man hejar på, och känner sig inte längre osäker eller småskraj när man går in i någon konstig butik.

Sista fredagen i månaden är det nattvardsmässa i stora väntrummet på sjukhuset kl tre. Man fick stänga av det kungliga bröllopet i London på tv:n för att prästen skulle kunna höras. En liten sjukhuskör sjunger med en tvättbunke i plast som trumma, prästen hoppar när han predikar för att beskriva något som utspelades när man kom till Jesu grav och såg att den var tom. Man sjunger inte med terser utan kvinter (tror jag, eller kvarter??) och vi avslutade med en psalm jag tyvärr inte kommer på hela texten på men som är härlig. Refrängen är "det finns underbar förlossning för den….." Det passar här där man förlöser mellan 5 och 20 kvinnor/dag i ett upptagningsområde på 100 000 personer, trots att många fortfarande föder hemma.

Jag ska inte plåga er med bilder på konstiga fall på sjukhuset, men man slutar inte att förvånas att folk är så oerhört dåliga och väntar så länge innan de kommer.

Alla är mycket tåliga, och aldrig att man hör ett klagande eller ifrågasättande när allt inte går vägen, "det var Guds vilja och ni har gjort allt ni kunde…" Just nu har jag två unga killar inlagda, den ene 18, den andre 21 år med kraftig tbc respektive svår blodbrist av okänd orsak hos en lärarstuderande. Han hade 34 i Hb när han kom idag till synes opåverkad förutom stora svullnader i underbenen. Båda är ju svårt sjuka, men helt lugna och till synes trygga.

I morse på morgonrapporten berättades det att man kommit in med en man på motorcykel som man lämpat av på gården vid 5-tiden. Det var sannolikt en känd astmapatient som vaktar en damm här i närheten. Han hade väl blivit dålig så man klämde upp honom i mitten på mc:n och körde hit. Sen gav man sig av, så ingen visste först vem det var, men han var i alla fall helt klart död! Makabert att åka omkring så, men vad gör man när SOS alarm inte finns? (De var ju inte så lyckosamma häromsistens hemma heller…)

På kvällen kom Dr Sarah förbi med sin yngsta dotter. Hon kunde inte vara med i förrgår när vi hade lite kalas. Hon är ensamstående muslimsk mamma med tre barn här, arbetar mest som gynekolog, men specialiserar sig till hälsoadministratör! Hon har varit lite krasslig ett par dagar, och behandlar sig för malaria just nu. Hon har inte testat, men så gör man nog här när man får lite feber och värk i kroppen för säkerhets skull. De använder ju inte någon profylax, och tar inte på sig myggmedel heller som vi gör hela tiden.

Framtandsglädje!

Winnie, som är CO (Clinical Officer) här på Mission Hospital, vill inte skratta eller le, så man ser hennes tänder. Skulle hon råka skratta lite okontrollerat åker handen upp för munnen direkt. Jag har ju sett detta på staffen på morgnarna. Jag har också kunnat ana vad orsaken är. Hon har nämligen kraftiga, bruna missfärgningar och ett jättemellanrum mellan framtänderna. När jag erbjöd alla på staffen att komma till oss på Dental Clinic, om de hade något de behövde hjälp med, så hade jag en liten förhoppning om att just Winnie skulle anmäla sig. Jodå, hon kom ganska snart o meddelade att hon hade något med tandsten, som hon ville att jag skulle kolla. Det är ju tre veckor sen och jag har erbjudit flera tillfällen, men varje gång har Winnie haft någon förklaring till varför hon inte kunnat just då. När vår kö var avbetad idag gick jag in till Winnie och sa, att nu får hon komma om vi ska få till detta innan vi åker hem! Några minuter senare satt vi och diskuterade den där tandstenen hon hade talat om. Det visade sig att Winnie har superkoll på sina tänder. Där var ingen tandsten eller andra "vanliga" tandproblem. Men så kröp det ju fram det där med missfärgningen på framtänderna. Kan man putsa bort det? Sen var hon ju inte så lycklig över att mellanrummet mellan framtänderna var så där jättestort. Orsaken till detta visade sig vara att Winnie är född utan hörntänder i överkäken. Hos oss i Skandinavien är detta sällsynt, men här i Kenya finns det tydligen en del. (Jag får kolla detta!)

Hur som helst, så kom vi överens om göra något åt detta. Och Ni kan ju ana, att det kliar lite i tandläkarfingrarna när man får ett sådant uppdrag, som man längtat efter i flera veckor när man suttit där med bara tandutdragningar!!! Odontologiskt har resultatet kanske en del ytterligare man kan önska, men Winnie tyckte att mellanrummet nu var precis så som hon ville ha det. Och Winnies leende och utstrålning är inget att ta miste på. Och tandläkarns lycka över att få leka lite med kompositen kan Ni väl ana?

Gäster..

Både i går kväll och idag har vi haft gäster i stugan! I går fick vi oväntat besök av Karl-Erik Aronsson och hans son Thomas. Karl-Erik har varit här många gånger som tandläkare, och gjort mycket för missionssjukhuset, bland annat generatoranläggningen. De reser runt några dagar, och hälsar på här och hos familjer de stöttat under åren.

Dagen idag var lugn för mig men rätt mycket för Lars. Jag hade dock en 18-årig kille jag lade in, som kom efter att ha hostat i 3 år! Nu var han så andfådd att han knappt klarade att gå, han hade 56 i Hb, och en mycket utbredd tbc med kaverner på lungorna. Han kommer ju aldrig att kunna få full kraft och funktion igen, även om han genomför behandlingen som är kostnadsfri. Jag ger honom intravenös antibiotika, startar tbc-behandling, blodtransfusion, järn, folsyra, salbutamol och syrgas över natten får vi se om han orkar sitta upp morgon. Egentligen borde han ha hiv-infektion också, men det är inte alls säkert, det är inte så vanligt här som i Homa Bay. Man kan undra varför man inte kommer tidigare…?

I kväll hade vi bjudit alla läkare och CO (= clinical officers, mellanting mellan läkare och sjuksköterskor som sköter mycket av det dagliga arbetet här på avdelningar och mottagning) på middag. Vi hade en trevlig kväll med mycket skratt, och de uppskattade maten och drycken. Dr Amollo, som är kirurgen här, gör ett fantastiskt arbete, och har en härlig humor och ett lättsamt sätt. Samtidigt är han noga med att hålla ordning på CO, och kräver att de redogör för sina fall på morgonmötet och talar om hur de tänker i sina medicinska bedömningar.

En bild på en pojke med hemgjord leksak fick också komma med...

Skype i kväll med tre av fyra "barn", både de och vi börjar bli pirriga inför vårt gemensamma äventyr nästa vecka.

Tandfokus!

Warriers kommer från långtbortaiskogarna och betraktas som udda. Det är dom också. Att dom uppfattas lite extra spännande här, är för att dom har pengar. Pengar som de tjänar på boskapen de driver. Det gör att, samtidigt som dom ses lite som "fommar", så väcker dom beundran. Klädseln är färgstark. Resliga, med spjut o pilbåge. Målar sig en del. Färgar hår o skägg. Bryr sig helt enkelt om hur dom ser ut! Odontologiskt får det den spännande effekten, att tänderna sköts noga. Bryter kvistar av "toothbrushträdet" ( det heter faktiskt så ) och gnuggar o petar NOGA! Det är inte alla som gör det här. En sån uppenbarelse kom in till oss på Dental Clinic och ville få tänderna "tvättade"! Som Ni ser på bilden har han ett bett som mången svensk "krigare" skulle vara avundsjuk på. Jo, jag hittade lite tandsten och putsade lite, så han blev nöjd. Det var heller ingen svårighet att få honom att visa sina tänder!

Dagens sorgebarn var femåringen som kom med tandvärk. Att slita ut nerkarierade mjölktänder på barn har jag varit förskonad från hemma. Spännvidden mellan "casen" här är stor. Det kanske inte är så konstigt. En lärare från Kitui kom hit idag med sin nioåring. Det är en resa på tre och en halv timme för att pappan visste att Rotary har erfarna tandläkare här, jämfört med de kollegor som finns i Kitui. En permanent ÖK-2:a hade erumperat palatinalt och frågan var hur detta skulle lösas. Tja, inte vet jag om min begränsade pedodontiska kunskap räckte till, men här finns ju ingen ortodontisk behandling, så det fick bli att ta bort tvåan och hopas att vår Herre rättar till resten. Far o son ( de jordiska!) blev jättenöjda o när jag fotade båda till mitt SMILE-arkiv frågade jag pappan om hans genetiska diastema mellan ettorna i överkäken. Då berättade han att det är ett arv som många har här och som man är stolt över. Många slipade till och med till framtänderna, för att få ett ordentligt mellanrum. Målet var inte bara att därigenom bli vackrare, utan också att det skulle vara lättare att bli matad genom den springan, om man blev så gammal o svag, att man inte förmådde öppna munnen!!

More about Sister Margaret...

Two years have gone since sister Margaret found me at the Tourist Hotel in Homa Bay in Kenya. I was sitting in the foyer at the computer checking my mail, and she came there for the same purpose. "Hello, who are you, and where do you come from" she asked. I told her that I was a Rotary Doctor from Sweden. "Oh, Sweden is my second homecountry" she replied! That was the beginning of our friendship, and now we have met again at the same place.
She told me she runs a home for abandoned children, and oorphans, and her warm smile and curious eyes made me interested to know more. The other Rotary Doctor Katherine from Stockholm and I, went to see her house, and were later invited for a dinner we never will forget. We were showed the houses she rents and told how she does to run all this.
In total she has helped 215 children since 1987. She started to be a nun, but did not fulfill when she discovered misbehaviour from some priests. She was a teacher and a head mistress1982-2003, and her school got the first price several times in the national competition. 2003 she changed her life to social work, she has now smaller children to take care of, which takes more time. Most children are going to boarding schools, which costs 1200-3500SEK per child and year depending on stage.. She is also running lots of other projects, with women in the slum, beauty contest for the female prisoners (!), feeding program, talking to the prostitutes, preventing newborn children to be abandoned etc. She also told us how she worked hard to prevent a refugee camp in Homa Bay at the post-election quarrels 4 years ago. She went up and down at the main street with a loudspeaker encouraging people to help with money, food, transportation, and protection to the people who lost their homes. She managed with this, and has got a presidential award, we were shown the diploma.
Kenya and the world would really need many women (and men) like sister Margaret to be a better place for all!
At our first visit, we also got to know the she had been given a piece of land of 5 acres some kilometers outside Homa Bay, and her dream was to be able to build a house there, to get a real homestead for children who had no relatives at all. After we were back in Sweden Katherine and I has raised money and sent to her account now and then. THANK YOU ALL WHO HAS CONTRIBUTED TO THIS!!
Sister Margaret has done a fantastic job, with great help from all her grown-up "children" and friends, so now there is a beautiful house with more facilities than most houses in Kenya. There is a bore-hole with lots of water, irrigation, pumps, septic tanks, solar system for light, and a large plantation with lots of different growths. There is ecologic plantation with maize, millets, green grams, lots of grownuts, kassawa, tomatoes, agave, bananas, mangoes, cabbage, papaya, passion fruits etc. Her remaining plan for the farm is a fridge/freezer, a red-wooden (swedish) guesthouse for the boys, and a mill to make oil from sunflower! If I know her right, all that has come true when we come there next time.
She has also plans for a new house in town, she bought a plot of land for the money she got from the president, and want to build a new house there too, to get rid of the rents every month.
She has some people employed, she gets help from the older children, and all is arranged with help from a lawyer to be correct for the future, but she doesn´t get anything from the government or the community. A big challenge is to have enough money at the beginning of the schoolyear for all the fees.
We wish her all the best to remain so strong and brave, without thinking of herself. For all who read this we can recommend to support her work, and we will be very glad to give you more information if needed.

Tio timmar taxi mot fem i pool!

Tio timmar i taxi för fem timmar vid poolen - det är värt det, I promise! När ångesten över att skumpa på dessa ofarbara vägar än en gång i timavis, sjunkit undan, så tog vi beslutet: TILLBAKA TILL TSAVI!! Nationalparkens vidunderlighet hade förtrollat oss när vi var där för ett par veckor sedan och när vi kollade på Finch Hattons hemsida blev beslutet lätt. Finch Hatton var ju Karen Blixens älskare (läs: Robert Redford) i Out of Africa. Den enda film jag sett mer än en gång! Hatton har således givit namn till detta paradis på jorden. Att vi inte kunde ha med alla våra vänner som skulle ÄLSKA detta ställe, var ett av de samtalsämnen vi förströdde oss med detta dygn. Annars handlade det mest om att maximalt ta tillvara varenda sekund av ljud- och synupplevelser. Det var jobbigt! När man ligger i ett tält med vasstak ( ja, det låter konstigt, men se på bilderna )under södra korset och hör flodhästarna klafsa upp ur vattenhålet, fem meter från vår träaltan och nattfåglar tävlar med cikador, krokodiller, sidenapor o lejon om att hålla oss vakna, ja då, om inte förr, inser man ändå att denna natt var OK att byta ut mot en natt under moskitonätet i Mutomo.
Poolen, som var det starkaste kortet i beslutsunderlaget för denna ettdygnsresa, var magnetisk o helt sagolik för oss uttorkade stackare som dessutom suttit i en dammig bil i fem timmar; den var upphöjd några meter, så att inte krokodilerna skulle lockas dit. Hur skönt kan det egentligen vara att bara plumsa i en 29-gradig pool o leka flodhäst. Flyta o frusta o flamsa!!!
Elisabeth o Don English från Adelade blev våra middagsvänner till den magnifika sexrättersmiddagen vi fick på restaurangen vid flodhästarnas största vattenhål. Elisabet reser runt i värden o talar om stomipåsar och Don är GP i Adelade. Dom kommer till Göteborg på konferens 2014. Kanske vi kan ordnna nått då.
Sängen Ni ser på bild motsvarade ALLA förväntningar!!!

Glad Påsk!

Påskafton utan sill, påskkäringar och godisägg, hur går det? Jo, ganska bra…
Det skulle vara väldig rusch här på sjukhuset idag, men det var väl mer medelmåttligt. Marknad i stan, många som försöker komma hem över helgen för att hälsa på, precis som hemma. Lars ringde och frågade mitt under ronden om vi skulle tacka ja till att komma hem till bokhandlarens familj i kväll. Jag hade ju faktiskt stekt köttbullar och förberett för gorgonzolaäggen, men vi kunde ju bara inte tacka nej.
Vi kunde inte heller tacka nej till oss själva när vi insåg att vi faktiskt inte kunde sitta här i denna gudsförgätna håla två hela dagar till utan att ha något annat för oss än morgonturen runt berget, bokläsning och kanske kyrkobesök. Så lite i all hast har vi bokat in oss på Finch Hattons tentlodge nere i Tsavo nationalpark i morgon, för lite mer "civiliserat" liv med god mat, dryck och pool (förutom vilda djur).
Så vid 6-tiden, när marknadshandlarna började plocka ihop sina varor för att ta sig hemåt på stora lastbilar, tuppförsäljaren lastade de överblivna tjugo på cykeln och rullade hemåt, gick vi till Stephens bookshop för vidare transport till hans gård bortanför airstrippen.
Det var ett stort och fint hus han hade, och där blev vi bjudna på chapatis (friterade pannkakor), ris, getgryta, någon slags inälvskorv med tarmbitar i, kålröra och bananer till efterrätt. Det går att få ner lite, men man vräker inte i sig precis. Vi hade i alla fall väldigt trevligt, de är mycket rara, och förundrade när de hör hur vi har det hemma i Sverige. Hans barn och barnbarn var där också, plus en del andra. Hemma vid halv tio skypade vi med mormor och morfar, Greta och Maria o Lennart, innan vi fick en köttbulle, fruktsallad och lite godis jag köpte i Nairobi förra helgen…
Glad Påsk!

Jag minns när Smärten smällde ettöres mellan framtänderna ( var det därför Du fick såna mellanrum?). De va läskit. Men hur som helst, så hände det NÅT. Det hördes ju knappt, men vi hade ändå fullt upp. Långfreddag var ju på den tiden ultrarapidens ursprung. Fick inte ens ta fram nåra enkla Kinapuffar för o TITTA på. Här är ju fyrverkeri inget man har sett på generationer!!
Vaknade lite senare idag, men sprang ändå runt berget. Det är tyngre när solen står högt. Idag har vi haft 32 grader. Att vara produktiv i den temperaturen kräver nog en särskild förmåga. Vi har den inte o fan vet om dom har den här heller?
Det är nog meningen att man ska softa lite.
Min rakmaskin har lagt av! Vad gör man? Gick ner på stan o fick en engångshyvel för o släta ut ansiktet efter 50 år med Braun. Jäklar va slätt de blev!!! Visserlligen lite blodvite, men nu håller det nog i flera dar.
Litteratur som är medhavd kommer nog att bli det helgnöje som står till buds framöver. Vi läser för varandra ( tills nån somnar) och vi läser varandras böcker. Jo, det är trevligt, men visst längtar man till en vägg att tapetsera eller ett trägolv att lägga eller en båt att vaxa.
Vi kom till kyrkan när korsvandringen var framme. Sen höll man på o gick igenom hela denna sorgliga process på obegriplliska, så när en flickstackare svimmade i värmen o slog ett stort hål i huvudet, hjälpte vi till o bar ut henne. Sen gick vi hem. vi gick förbi skolan. Där ropade barnen in oss. Vi fick höra hur 4-åringarna läser alla bokstäver o siffror i kör. På väggarna utanför skolan har dom alfabetet o alla korppsdelar beskrivna på ett väldigt pedagogiskt sätt. Det vore väl nått för Skärrud?
Morgondagens köttbullar stekte Helena kväll, men det kändes udda för här har vi inte mycket utav det som är överflöd hemma. Kanske blir det bättre när man fått sova på det. Sömnen här är väldigt god. Mitt blodtryck som har skenat en del hemma, orkar knappt ovanför knäna här. När jag drog upp rullgardinen i morse så svartnade det för ögonen. Undrar hur dom har det på Smögen……………..

Thirst-day

Skärtorsdagskväll, holy thursday, men vi ändrade namn till "holy thirst-day" efter att ha fått något glas kylskåpskallt vitt vin på altanen nu när helgen stundar. Mycket att göra på kliniken idag, med strömavbrott planerat i ett par timmar i eftermiddag. Det kom ett kort regn på 5 minuter idag, men annars har det ju inte alls regnat så som man skulle önskat sig här för att skörden ska bli bra. Sammanlagt är det nog inte en timme, men det fullkomligt vräker ju ner när det väl kommer.
På förmiddagen idag hade vi staffmeeting med ett väldigt bra program om de nyaste riktlinjerna kring HIV-behandling, och sedan motsvarande en hygienläkare som uppdaterade kring smittrisker och rutiner på sjukhus. De gjorde det mycket proffsigt , kunnigt och lättsamt, och alla fick mer än en tankeställare. Det ena visste vi mycket kring och om det andra nästan ingenting, med det var pedagogiskt och i högsta grad aktuellt här.
Efter jobbet kom en väldigt trevlig och social kille som verkade seriös och hade stämt träff med oss för ett important "issue". Vi hade våra aningar, och det visade sig att han ville ha support för en cd-skiva han skulle producera. Det finns många som tror att vi bara kan ge bort pengar till allt mellan himmel och jord.
Vi tog i alla fall cyklarna och for runt berget på en kvällstur, och gav bort en volleyboll till, till en familj vi springer förbi på morgonen. Vi insåg plötsligt att det var två olika familjer i hyddorna, och den ena fick ju häromdagen!
I morgon är vi lediga, vi får se om vi orkar med någon korsvandring i middagshettan.
Vi önskar att alla som ska iväg på någon påskresa ska komma lyckligt fram och tillbaka. Vi har hört att det är härligt vårväder hemma, njut av alla vitsippor!

Höna eller Plastpåse???

Antingen vaknar man av en ylande hund, eller att Helena drar det flortunna lakanet åt sig, när hon tycker att fläktandet från nätfönstret kyler. Fast det är 26 grader på morgonen, så har vi redan lärt våra kroppar att inte släppa energi i onödan.
Morgonrundan runt berget var tyngre nu, när vi varit lata i tre dagar. På baksidan berget, där barnen står och väntar, låg en läskig skaldjursmask på så där en 25 cm och tjock som ett isterband. Trodde först det var en sån där snake som killat några här på sjukhuset redan, men så var det nog inte. Allt läskigt är ju inte dödande, som tur är.
När man lämnar sjukhuset här i Mutomo kan det ske med olika transporter. Sammetslåda eller i bästa fall gåendes med några släktingar. En av dagens bilder beskriver ett tredje sätt. Mannen som baxas upp baktill på motorcykeln har varit inne för behandling av en stroke. Hela vänstersidan är förlamad och hans son har fullt schå att få farsan att hålla i sig, så han inte faller av innan de hunnit utanför sjukhusgrinden.
Steven o Florence hade saknat oss när vi kom till deras lilla bookshop ikväll. Vi berättade ju att vi skulle till Homa Bay i helgen och vara tillbaka på måndag. Att hoppa över två dagar hos dom var inte bra. Men vi fick en bra diskussion om kenyanska politik. Här är stammtillhörighet viktig. Svårt att översätta till Sverige. Som om göteborgare o stockholmare skulle slå ihjäl varann. Tja, det är kanske inte så långt borta?
Precis utanför bookshopen körde en motorcykel på en cyklist. Det skedde alldeles innan vi kom dit. Cyklisten kom till sjukhuset, så det blir väl rapport imorgon på staffen. Folksamling uppstod och den havererade cykeln blev föremål för ett fotografiskt skott.
Nattfjärilen som dog på vår ruta igår, har fått ett oförklarat skimmer runt sig, som vi gärna får hjälp med förklaringen kring.
Det hann bli helt svart när vi gick hem. Här finns ju inget ledljus. Vi höll varann i handen och när det blev för svart, fick displayen på mobilen leda oss. Plötsligt susar en vit skepnad förbi på gatan. Var det en plastpåse? Nej, inte i kvällsbrisens motriktning. Katt eller höna? Vi enades om att det var en höna och stampade hårt i marken upp mot vårt hus, så alla dödliga maskar,scorpioner, ödlor, krokodiler, hyenor o fan o hans mormor håller sig undan tills vi kommer in och drar upp lakanet till hakan under moskitnätet o drömmer om hur fridfullt det är på balkongen på Smögen, en kväll som denna. Fast kallare, förstås.

Stilla veckan

Vanlig vardag igen, fast "holy week" som stilla veckan heter här. På sjukhuset är det verkligen så, det var bara 4 patienter kvar på medicinavdelningen, och två skrev vi ut. På barn och förlossningen är det i alla fall fullt som vanligt. Pojken med ormbettet i fingret har fått det amputerat nu, och brorsan som blev biten i halsen har kvar en svullnad som nog ger sig utan ingrepp. Båda badades i dag i varsin balja av mamma på sjukhusgården. Det såg så härligt ut när hon skrubbade och sköljde de chokladbruna kropparna, och de var glada och skrattade.
I vårt hus är det också mera stilla nu när det bara är Lars och jag kvar. Vi har en liten sandfärgad groda som sällskap på kvällarna. Helt otroligt konstigt bor den på gångjärnet på vårt fönster, och på kvällen är den ut på blecket. Den är kanske 5 cm lång. Ibland är den inte där så vi har trott att den blivit uppäten, men sen är den märkligt nog tillbaka igen, hur den nu kan komma dit!? Svalorna bygger bo på vår utelampa, men de är inte så bra, så vi försöker hindra dem. I trädet har vävarfåglarna bråda dagar att göra sina bon av grässtrån som det finns gott om nu när det har slagits runt husen.
Förutom grodan är dagens bilder på lite måltider, middag i huset, samt förmiddagsfikat i kantinen där sköterskorna och vårt hembiträde Selina i mellanblå väst just sitter, samt i skuggan i diket bakom förrådet där gubbarna som jobbar ute på området håller till.

Vilken dag!

0525 ringer klockan och förvåningen över var vi befinner oss övergår snabbt i oron över om taxin vi beställde ska komma. Att vakna varje morgon i ett nytt hotellrum och ständigt på väg vidare, är vi nog inte skapta för. Myggtältet är nu en vana att trassla sig ur, men värmen som klibbar fast lakanen är lika obehaglig varje morgon. Snabb kalldusch hjälper.
Juice var det enda framdukade, men Charles stod plikttroget med sin Toyota och tog oss raskt till Kisomos lilla "friluftsflygplats". Ungefär som Malöga för trettio år sen. Handskrivna boardingcard och ingen som brydde sig om vi hade flera vattenflaskor i handbagaget. Men allt skulle givetvis igenom en såndär genomlysningsmaskin, men det var nog mest för syn skull. (Det är nog alla förresten). Sitter en stund på pinnstolar i enda gaten och tittar ut över trädgården där det intensiva fågellivet tävlar om uppmärksamheten med blomsterprakten, som sträcker sig mot den hastigt stigande morgonsolen.
Supermodärnt jetplan tar oss på en halvtimme över "månlandskapet" tillbaka till Nairobi, medan vi snaskar på de läckraste afrikanska nötter man kan få av en (döläcker) flygvärdinna.
Washington meddelar på mobilen att han står redo att ta oss med Coronan till Mutomo. Bilresan som tog 5,5 tim hit till Nairobi, tar 3,5 tillbaka!!! Vi har nog aldrig rest så obehärskat farligt. Tina Turner kan slänga sig i väggen! Precis som en delsträcka i "Paris - Daccar" .
Vi hann med lite patientverksamhet innan dagens cykeltur. Helena ville ut till barnen som står vid sidan av stigen i vår joggingskog på morgnarna o vill ge oss te. Dom skulle få en av fotbollarna hon tagit med hit. Det var trixigare att cykla än att jogga dit, men är man enveten, så går det. Just den egenskapen finns nån som har här i huset. Jag fick en bild som blev lite suddig pga kvällsmörkret, men jag hoppas ni kan se hur himla glada o tacksamma dessa mysiga barn blev.
Hemväg blev det i fallande kvällsljus. När vi kom förbi skolan satt en grupp kvinnor i ring o såg så intressanta ut, att vi frågade om vi fick ta en bild. Efter samråd (en förstod engelska) gick det bra. Men vi förstod att vi störde. Det var en kvinnogrupp som samlas där varje måndagskväll för diskussion o samråd. Som sagts här förut: Den kenyanska kvinnan är detta lands mest förtröstansfulla naturkraft!
När vi nådde rakan fram mot "stan" var det så mörkt att vägkontrollen, som är bemannad med beväpnad o uniformerad personal, hade tänt ledljus vid ändarna av de spikförsedda plankorna som utgör hastighetsbegränsning.
Lite fruktsallad nu. Sen kryper vi in under moskitnätet o samlar tankarna efter ytterligare en händelserik dag i detta fantastiska land. Godnatt!