Vårt hem, vår borg!

Efter nästan två år av längtan, spänning och oro över EBOLA, HIV och sprängatentat har vi äntligen  hamnat på Läkarbankens lilla station vid foten av Mount Kenya på 2540 m över havet. Väl på plats finns inget som känns oroväckande. Ingen stress, ingen jäkt, inga postitlappar med dåliga samveten. Inga skrivbordshögar, bara en tydlig och tämligen enkel uppgift att följa Hippokrates läkared som i korthet innebär: Lindra, inte skada och möjligen bota. Tacksamma patienter, tydliga symptom och en begränsad arsenal av utrustning och medikamenter gör det enklare att följa Hippokrates här än hemma.
Vi bor enkelt, som alltid inom läkarbanken, men med stora fällor och en stabil katt har man fått bort råttorna ur denna gamla 1800-tals kvarn som är vårt hem en tid. Höjden över havet gör nätterna svala, 5-6 grader över noll gör att det oisolerade plåttaket är en bräcklig spärr när värmen från plåtkaminen söker sig uppåt och lämnar oss med golvdraget svepande runt våra högar av täcken och fleesoveraller.
Det tar tre dygn, sedan har vi hittat nya rutiner med vattenflaska i sängen, frukostproceduren, jeepens nyckfullhet, instruktionen till Judy, vår alltiallo, om hur middagen ska lagas och vad som ska tvättas under dagen. Ja, det är ett nytt liv som ska levas några veckor och som inte får haka upp sig på trivialiteter. Kort sagt får man ta det som det är och göra det bästa av situationen.

Jambo,
Lars

Vårt vardagsrum med plåtkaminen längst bort. Bakom tegelväggen vårt sovrum. Inte många kalorier som hittar sig in dit.

Ganska udda dusch. MC-hjul infällt i väggen.

Köket med gasspis och ytterligare ett hjul inbyggt i väggen. Ett gammalt traktorhjul från början av förra seklet. Tänk vad det ska dundra i plåttaket när "stora regnet" kommer i november.