Funderingar..

Tiden rusar ju iväg, nu har jag två gånger kvar på var och en av mina fem mottagningsställen. Ett lugn har börjat infinna sig, jag känner mig inte längre stressad av att det sitter 40 personer utanför och väntar på sin tur. Bara en person har hittills uttryckt någon irritation, och försökt tränga sig före. Istället är man så glad och tacksam att vi kommer hit och hjälper dem på hemmaplan, "Good Bless You", får vi höra många gånger. Tre av ställen är ju i kyrkor, där man ordnar med lite avskildhet efter bästa förmåga. I kyrkan på måndagar sitter jag bakom ett skynke man tejpat ihop av cementsäckar!

Nu tar vi en sak i taget, och väldigt mycket är samma krämpor; pain in the whole body, backache, headache, acids (magkatarr), mask och amöba i magen, hosta, förkylning, klåda, hudutslag, känselstörningar i armar eller ben, och vi har bara en liten arsenal med mediciner med oss vi delar ut. Painkillers, omeprazol mot magkatarr, vitaminer, hostmedicin,  maskmedicin etc. Det låter lite fånigt, men jag tycker det är bättre att jag skriver lite sådant så man får med sig något hem, istället för att skriva antibiotika mot allt. 

Som ni sett dyker det ju upp någon enstaka med mer allvarlig eller intressant problematik. Vi har också en stor uppgift att övertyga folk att det inte finns malaria här. Många vill ha medicin mot det, och anför de mest skiftande diffusa symptom. 

Enda oron jag har är ju att det kanske ändå är något farligt de har, fast i tidigt stadium, så de inte blivit svårt sjuka ännu, jag har suttit och läst lite i Tropical Medicin och då blir det som under studietiden, att man tror sig se bara jättekonstiga och farliga sjukdomar (och även har dem själv) Förra gången vi var här nere blev jag biten av en tsetsefluga i tån, de kan ju ge sömnsjuka. Jag hade också en fästing för någon vecka sedan, men den släppte enkelt. Lars har fått konstiga insektsbett, och är nu lite förkyld, ja ni förstår att man kan bli hypokondrisk, även om det inte ligger för mig;-)

Nästan alla patienter vi har bor på landet i fattiga byar, med små åkerlappar de brukar jorden på. Det är ett hårt arbete så väsensskilt mot det vi alla lever hemma. Att stå ut med smutsen, torftigheten, knappheten på allt materiellt är ofattbart för oss, ändå så självklart för dem. Jag tror att livet på  den afrikanska landsbygden är det som skiljer sig mest från det västerländska sättet av leva, bland alla världsdelar, då kommunikationer och föreställningar om omvärlden är knapp, industrialiseringen väldigt långt borta för de flesta, och tankar och önskningar om framtiden väldigt blygsamma. Ändå går alla med mobilen fast förankrad i handen, och det rings och sms-as helt oblygt oupphörligt både från patienters och personalens sida under mottagningen.

Håhåjaja, vad månde bliva av denna kontinent? Här finns enorma tillgångar av alla möjliga slag, men vill och kan man använda sig av detta? Kommer andra utifrån att ta initiativet och vinsten? 

Nu tror man sig ha hittat olja och gas i norr, då kommer helt andra krafter också i rörelse.

Den som överlever får se!