Medicinska fall

Nu har vi varit igång med arbetet snart två veckor av sex, tänk vad fort det går..
Regnen har börjat på eftermiddagarna, och vägarna blir såphala.. Morgnarna är dock fortfarande klara soliga och fina, temperaturen på dagarna mellan 15 och 23, nätter kanske ner mot 10.
Mina mottagningsställen är väldigt olika förutom att de är bortom allfarvägarna. Några ligger högt upp, över 3000 m på Mount Kenyas sluttningar, några mer ner mot slättlandskapet i varmare trakter. En del lokaler är murade med målade betonggolv och väggar, andra är en brädkyrka med knappt stampat jordgolv med pappkartonger och vaxduk uppspikat som vindskydd på insidan. I ett hörn ligger några trummor för gudstjänsten.
De som söker oss är mestadels fattig bondebefolkning, som är mycket luggslitna. Man arbetar hårt på fälten utan maskiner, bär ved och vatten hela livet, inte undra på att man får värk på äldre dagar, nu när medelåldern börjar öka. De unga ser till att skydda sig, och skaffar inte så många barn längre, kanske 2-3, men drömmen om en egen odlingsplätt är stark för att odla sin majs, bönor, potatis, lök och ha något get, en ko, några höns, även om man arbetar med annat på dagarna.
Föreställningarna om sjukdomar är många, några svårare och mer speciella fall har dykt upp. De behöver ju remitteras vidare, men då är bekymret att ha råd med avgifterna på sjukhusen. Vi bidrager till transport, och så får man försöka skramla fram det andra själv.
Nu följer några speciella ärenden, den som är känslig får väl blunda..
En pojke har pigmentförlust som breder ut sig på halsen, han var olycklig för detta, men när jag sa att det är som med Michael Jackson, som nästan blev vit blev han glad, honom kände han ju till..
En nybliven mamma vecklade upp sitt lilla förtidigt födda barn ur filtarna, och en mycket svag och avvikande flicka visade sig. Hon har ett svårt hjärtfel, och troligen Marfans syndrom, med långa smala fötter och händer, jag vet inte heller om hon såg något. Jag hörde i veckan att hon nu i alla fall kunnat åka till Kenyatta hospital i Nairobi, dit vi bidrog med transporten.
En go gubbe med nästumör har nu lyckats få ihop tillräckligt för provtagning av sin nästumör på Meru Hospital här i närheten, sedan blir det nog Kenyatta för honom också. Det är det största statliga sjukhuset med moderata avgifter. Vi hjälper honom med busspengar också.
En mamma kommer in på bvc och frågar om vi kan göra något åt hennes sons utväxt i nacken. Det visar sig att han är 2,5 år, och helt lam i benen och ena armen, men kan prata. Hon bär honom hela tiden, här finns inga barnvagnar. Sannolikt är det ett ryggmärgsbråck på 7-8 cm som buktar i nacken och vätskar (liqvor) ibland? Detta borde ju kunna avlägsnas, men jag försöker berätta för henne att han aldrig kommer att kunna gå, men kanske är en begåvad kille som kan klara sig hyfsat ändå. Jag tror det finns fonder på Karen hospital i Nairobi där man kan få rullstolar. Hon får också försöka få fram pengar till vården, så kanske vi kan hjälpa till med resekostnader.
Mamma Gladys med en son med Down´s syndrom var glad för han var pigg igen efter att ha fått lite medikamenter. Hon fick honom vid 48 års ålder, då var det 11 år sedan hon fick barn senast.

Mamman med en knöl vid ögat (lipom?) sökte inte alls för det, utan för att ögonen var inflammerade på pojken!
Tja, så här är livet här, man tar det med jämnmod, man hjälps åt, och vi får ibland med oss grejer hem, som man vill ge för att tacka, ett kålhuvud, tomater, apelsiner, lök.