En stol och en dörr!

Mina drömmar är ofta helt underbara. Det var i drömmen när jag flyger, bara genom att sträcka ut armarna, som jag fick inspirationen till att lära mig flyga på riktigt. Men ibland har jag hemska drömmar. En av dom drömmarna är när jag kommer in i ett rum där alla vet vad som är på gång- utom jag! Alla beter sig rätt, men jag har ingen aning om vad som ska ske. Alla är rätt klädda - utom jag. I värsta fall är jag helt naken!! Känslan att bara kunna få "dunsta", dvs smyga ut utan att någon märker det, är stark. Ungefär då, när det känns som hemskast. När man inser att alla tittar bara på mig och jag gör allt fel. Då vaknar jag. Kallsvett, men överlycklig att det bara var en dröm.
Det kom en busslast av elever från en skola lite längre bort. Förra tandläkaren här i Kisima hade bedömt att de behövde behandling och nu var dom hos mig. Deras fröken ledde in dom en och en och de skulle ta plats i tandläkarstolen. Nu exponerades alla tänkbara varianter utav hur man närmar sig en modern tandläkarstol. Någon kryper in under "bryggan" och lägger sig med fötterna på huvudstödet, medan någon tränger sig emellan spottkoppen och ryggstödet och hamnar på tvären i stolen. Det ser rätt komiskt ut när en gänglig 14-åring ålar sig upp i stolen och hamnar på sidan när tandläkaren ska göra sin behandling. Monte Pyton-gänget skulle kunna göra en lika mångfacetterad variant av detta som de gjorde av gångstilar i "sillysteps". När barnen genomlidit sin tandbehandling ( Vilket de klarar av utan minsta klagan eller ifrågasättande!!) ska de tillbaka ut till kamraterna i bussen och befrielsen hem, då infinner sig nästa problem. Kliniken har en, för oss västerlänningar, helt vanlig gångdörr med handtag som trycks ner för att låskolven som stänger mot karmen ska frigöras. På så sätt når man friheten utanför. Dessa barn är uppvuxna i bostäder utan dörrar. Inte ens i skolan har man dörrar med låsning. När dom kommer fram till dörren, som stod öppen när de kom, men nu är stängd, vet dom inte hur dom ska komma ut! Några pillar på gångjärnen. Någon drar i handtaget. Själv funderar jag på hur sinnrik denna mekanism egentligen är. Vi tänker inte på vad många saker vi har med oss från vaggan. Vi kan simma. Vi kan cykla, läsa, räkna, åka skidor och vi kan från barnsben öppna en dörr. Vi har också ett ansvar för att det inte ska bli en mardröm för våra afrikanska vänner att ta sig ut från en tandläkarmottagning.

Vad får en noshörningsunge med sig med modersmjölken?

Jambo,
Lars