På väg till jobbet!

Mitt första jobb som leg tandläkare på FTV Triangeln, eller "Trianglen" som man säger i Malmö ( Några säger faktiskt "Triangelen"!), cyklade jag till. Det var bara några km från tvåan på Simrishamnsgatan runt Möllevångstorget ("Möllan") så var man där. Gångavstånd egentligen, och det blev det många gånger när det var punka eller någon hade "lånat" hojen. Det gick åt några hojar under åren i Malmö. Den jag minns bäst hade jag fått av "Skorp-Harry", ingift morbror med moster Gerda. Ni vet hon med de kammade mattfransarna.  Det var en svart "Stjärnan" med ballongdäck. Underbar att glida fram på i platta Malmö. Men minsta uppför så blev det svettigt. Hade med den ända till Vbg. Blev av med den en vårnatt jag satt på landstingshuset och skrev ut något delarbete i avhandlingen. Det var den enda laserskrivaren som fanns att tillgå. Det var ljust ute när jag skulle hem och fåglarna var som galna. Man hade sparkat upp den gamla fina plåtlåsen. Bara rester låg kvar. Tur att jag inte mötte den som slaktade "Skorpis" stolta järnhäst. Det hade aldrig slutat bra. Fin vårpromenad över Dalbobron blev det istället, och det var det jag skulle komma fram till. - Gå eller cykla har jag kunnat göra till alla de arbetsplatser jag haft under mina 40 år som tandläkare. Tänk vilken ynnest att slippa köer, trängsel, tidtabeller, isskrapor och stress. Stärkande promenad eller en blomdoftande cykelvind svepande runt tinningen har varit min dagliga dos av motion och stund till eftertanke. Under många år har "Tankar för dagen" eller "Morgonandakten" varit det första mänskliga ljud som ledsagat mig på väg till ekorrhjulet på Edsgatan 23. Min tacksamhet för dessa fridfulla transporter till och från jobbet har många säkert hört till leda, men för mig har det känts som gåva från en högre makt.
Mot bakgrund av allt detta, så kändes det lite oroande att min nuvarande arbetsplats här i Afrika skulle ligga så långt bort och eländigt belägen att jag skulle behöva en egen terränggående Jeep. Nu var det inte så himla långt. Kanske sex km, men eländig väg och en höjdskillnad på några hundra meter. Startade i god tid. Ryggsäck med lite kläder o lunchbananer. Nya sköna sandaler. Nästan prick en timma tog det. Svettigt blev det, men så DAMMIGT sen då! Nu har jag gått en vecka. Nya upplevelser varje dag. Bilarna tutar glatt. Alla vinkar. Många motorcyklister ( det är mest sådana här ) stannar och frågar om jag vill åka med. "Jambo" hit och "Jambo" dit. Alla skrattar o har uppenbart roligt åt den där tokige "Mezongon" ( vita heter så här ) som svettas fram i dammolnen efter bilar och motorcyklar och inte vill ha skjuts! Idag blev det lite svalare på hemvägen. Det vittnar om att vi går in i ett nytt klimat. ´Det stora regnet´ kommer nu och då blir vägarna leriga i stället. Ja, vi får väl se hur det blir. Jag har i alla fall försett mig med ´rubberboots´från Bata. Det lär bli användbart.

Jambo,
Lars

Första biten mest idyll. Kunde varit Katrinedal.

Det gäller att hoppa undan för att kunna andas.

Spännande att se hur dammet blir när det regnar.

Har just gått förbi de två första patienterna!

Lite obegripligt vad man har för uträkning med denna vägbeläggning.