Tandlycka! Idag kom BÅDA flickorna från i lördags tillbaka för att få fortsatt behandling. Låter kanske löjligt ur ett svenskt perspektiv, men här säger de flesta patienter, som vi föreslår att de ska komma tillbaka för fortsatt behandling, att de ska komma "nästa vecka". Men oftast, får vi aldrig se dem igen! 28-åringen med grav tandlossning fick några hopplösa tänder uttagna och resten av bettet rensat från tandsten. Kanske kan det rädda hennes leende några år till om hon följer våra instruktioner om tandhygien.
16-åringen med de bruna framtänderna blev onekligen lite häpen när hon fick se sig i spegeln efter behandlingen. För en tandläkarpappa som har fyra egna barn var det den största av lycka att få ge denna söta flicka tillbaka ett leende som pryder hennes vackra och glada ansikte för ett antal år framöver. Kanske tillräckligt för att hon ska våga le kärleksfullt mot någon tänkbar pappa till alla de barn som de starka mödrarna i Kenya ger liv åt.
Sista dagen i Mutomo blev den fullkomliga idyllen! Visst hade vi tänkt att det skulle bli mysigt med alla ungdomar i husen här, men att morgonen runt berget, frukosten på verandan, ronden med Helena på warden, Erika o Arvid på kliniken, promenaden i skogen, fotbollsutdelningen bland gullebarnen, kramarna hos Steven o Florense, spagetti o köttfärssåsen, snacket med nya tandläkarn Anna, tjatet med Winnie o lite Amarulo som avrundning på vår kliniska karriär här i Afrika, skulle bli så himla lyckad hade nog varken Helena eller jag kunnat tänka oss. Känns som vi får göra om detta nån gång. Livets referensram har onekligen vidgats.
Hej. Tack för kort, det kom igår. Det är så kul att följa er resa och härligt att höra att alla har kommit fram! Nu är det 3:e maj och efter varma dagar vid påsk är det kallt igen. Vitsipporna blommar visserligen uppe i backen men just nu snöar det för fullt så de vita prickarna kan vara antingen snö eller vitsippor!!! Eller blommande körsbärsträd! Och snön lägger sig faktiskt. Igår ägnade jag förmiddagen åt att vara med på en dag om främlingsfientlighet på en skola. Jag var där tillsammans med en Imam och vi fick svara på frågor men också prata inför 200 barn. Det kändes lyckat. Och tänk vad barn är lika om de är i Norrköping eller Mutomo.
ReplyDelete