Rotaryklubben på Zanzibar har funnits i sex år. Man har,precis som vi hemma, svårt med rekryteringen. Man var som mest 24 medlemmar, men nu är det bara åtta. Många som rekryteras till klubben har tillfälliga förordnanden i Stone Town och försvinner efter några år. På onsdagens möte var det fem(!) medlemmar och fyra Saloner. Det var en hjärtlig och avdramatiserad stämning på mötet och vi diskuterade flitigt hur klubbarbetet fungerar hemma i Vänersborg, jämfört med Zanzibar.
Torsdagen förgylldes av tre tjusiga "Smögenflickor", kompisar till våra barn, som har gjort Afrika i en dryg månad och nu kom till vårt hotell på Zanzibars underbara ostkust. Högtidligt vek Vår Herre undan molntäcket och fem spralliga ungdomar, Fredda, Lisa,Johanna badade och lekte i havet o poolen tillsammans med Erika och Arvid. En fick springa mot poolen och i samma ögonblick som fötterna lämnade poolkanten skrek resten ett djur som den hoppande skulle föreställa vid landningen i vattnet. Helena och jag, som åskådade denna happening tyckte det såg ut som ett "klipp" ur "Barna i Bullerbyn". Skratten ekade mellan palmerna och ingen hade en tanke på att UV-strålningen gjorde avtryck, som skulle göra att de blanka sidenlakanen kändes som sandpapper.
Man blir nästan stum av att höra er härliga berättelse! Det märks att ni suger i er av varje intryck och upplevelse. Jag känner också igen detta att träffa människor som lever i landet och få dela erfarenheter om sin vardag. Det är ju oslagbart om man jämför med andra slags resor. Och nu har ni ju dessutom själva fått arbeta och delat smärtan, lidandet och livsglädjen lite grann i alla fall med "vanligt folk". Det är ju upplevelser utöver det vanliga.
ReplyDelete