Efter ett par dagars arbete på mottagningen mest, men även rondande på avdelningarna, kan jag snart känna att jag börjar göra lite nytta, men det är svårt! Dels är det språket, dels helt andra sjukdomar, dels annan behandlingstradition...

Alla hjälps dock åt, och är tålmodiga.

Vi går på rast ett par gånger under dagen, så det blir mer pauser än jag är van vid, men skönt i värmen. Idag kom min låda fram som försvann på flyget hit med grejor jag inte tänkte ta med hem igen. Det var handskar, handsprit, läsglasögon, pennor, fotbollar, schampo, deo, myggstift och några påsar med mjölmixer till bröd! Ett av dem hade gått sönder, kanske de trodde det var knark i tullen? Man gjorde ett av Kenyas största heroinbeslag precis vid Wilsonflygplatsen där vi flög till Mutomo. Det rullade in en massa militärbilar med tungt beväpnade poliser på plattan när vi stod och lastade in i vårt lilla plan, sen läste vi om det i tidningarna dagen därpå.

I går kväll var vi inviterade på middag till vår granne Anita, och chefen sister Kathleene var också med. Vi satt ute på hennes altan och hörde syrsor och allehanda ljud från buskagen ovanför. De är båda bestämda irländskor i 70-årsåldern med vitt hår och mycket skinn på näsan. Till vår förvåning sippade båda på varsin rejäl martini som fördrink med tilltugg, och 2 flaskor vitt gick åt till den stekta Red snapper-fisken som serverades med stuvade grönsaker och potatismos!. Till efterrätt crème Brule. Vi fick sjunga som tack i den tropiska natten. Vi fick oss också många fantastiska historier till livs, de har båda arbetat här nere i 30 år. Förutom dem finns här bara en till vit i byn, och det är sister Bridget, som sköter apoteket, hon är i samma ålder och utseende.

God natt för nu

Helena