Helenas sporadiska: Det Stora Lilla Regnet!

Visst har man varit med om skyfall och visst minns man tillfällen som man sagt att "hela himlen öppnade sig". Här i Kenya har man "Det lilla regnet" och "Det stora regnet". Det Lilla är nu i november och Det stora är i mars. Resten av året är det torrt! Dvs det regnar inte alls! För oss från Skandinavien är just dom perioderna av, i bästa fall sammanhängande dagar under sommaren, där det inte regnar alls, som är så minnesvärda. Alla kan vi väl erinra oss några sommarveckor i barndomen då björkarna blev gula och vattnet vid Ursand stannade över 20 grader i flera dagar, men det befinner sig närmast i drömsk avlägsenhet. Här vid sluttningarna av Mount Kenya är det regnet man drömmer om. Regnet som ger liv. Tänk att regnet och solens energi är bränslet som sätter fart på klorofyllen. Gräset som är mat åt allt. Utan sol+vatten=gräs skulle inte elefanterna kunna sätta i sig 200 kg per dag. Lejonet skulle inte få sin Impala och vi skulle inte få se 400 000 gnuer som kastar sig med dödsförakt uti floden Mara. Inte heller krokodilen sin gnu, där han ligger och smyger på dom i flodbädden. Ett av nutidens mest fascinerande naturskådespel. "Allt kött är hö", som det står i psalm 408, blir man verkligen påmind om här i Homo Sapiens födelseland.
Tillbaka till det stora Lilla Regnet. Det skedde i natt. Jo, det regnade en lite igår kväll också, men mer normalt störtregn, fast det hörs mer här. Det kommer inte an på regnet. Det är taket. Man har plåttak utan isolering. Det behövs ju inte isolering för energins skull. Vi kunde ändå föra en ganska normal konversation, fast med något höjda röster, men viss läpptydning krävdes. Vi satt ju mittemot varann vid middagen. Vi lägger oss tidigt här. Sisådär 2230. Finns inge TV. Strax efter tolv hände det. Helena och jag har för ovana att läsa högt för varandra och vi har precis avslutat Guillou´s senaste bok om andra världskriget. Där vi blev påminda om vad de allierade gjorde i Dresden i slutet av kriget. Precis så måste det ha låtit när de dödsbringande bombplanen dånade in över Dresden, som det gjorde när jag vaknade helt dödsförskräckt. Det händer att jag behöver gå upp någon gång under natten. När jag bor borta är det praktiskt att ha en lampa tänd så man hittar, men när "Regnet" kommer så går ofta strömmen samtidigt, vilket givetvis var fallet nu. Kolsvart, öronbedövande, kusligt, nödig ( det blir lite värre när det är hemskt ). Famlar mig iväg. Snubblar på toflorna och ränner in i ett tygschabrak - visst, jag hängde upp handduken i en takstol. Då är jag på rätt väg! Väl inne i badrummet hittar jag toan, men hör inget av det jag åstadkommer (kanske har flera skäl), eller om det händer något när jag trycker på spolningen, för detta DÅN mot plåttaket. En klen tröst är att Helena iaf inte kan höra snarkningar genom denna veritabla ljudmassa, tänker jag när jag trevat mig tillbaka under duntäcket och hittat den sköna värmeflaskan. Förresten, hon har ju öronproppar! Det är väl därför hon sussar så sött. Undrar om hon vaknar av B-52:or? På väg in i drömmen funderar jag på hur man över huvud taget kunde höra Gene Kelly och Debbie Reignolds röster när de sjöng och samtidigt dansade i "Singin in the Rain". För vad jag minns var det också ett veritabelt sketväder. Hur ska det bli i mars???