Strävsamhet och kommunfullmäktige..

Nu har snart en vecka gått igen, och nästa vecka kommer först Eva som ska avlösa mig, och sedan kommer Arvid, Oskar och Elin på besök, vad roligt det ska bli! Vi ska göra en rundtur några dagar veckan därpå innan vi styr hem mot novembermörkret, som då strax ska övergå i adventsmys..!

Helgen som gick var vi i en nationalpark norrut som ligger i så nära ökenområden man kan komma utan att det är det. Reservatet heter Samburu, liksom folket som bor där. De kom invandrande tillsammans med massajerna på 1600-talet, men stannade här, massajerna fortsatte ner mot Masai Mara. De lever fortfarande mycket traditionellt, utan att bruka jorden. De lever bara på sin boskap, oftast nomadliv, och har som huvudföda mjölk och blod, blandat och jäst. Svårt att tänka sig att smaka på det...

Männer är klädda som massajerna i röda skynken, med pärlutsmyckningar, kvinnorna med stora halsprydnader av pärlor. Husen är ett lappverk av pinnar, lera, rundade tak av papp, plåt, plast, gamla mattor, ja allt som går att hitta i omgivningen.. Männens liv är indelat i tre faser, oomskurna pojkar, omskurna warriors, familjefäder. Plötsligt dök det upp mycket kameler också i bushlandskapet. Många i detta området är muslimer. 

Vi såg framförallt otroliga mängder elefanter på riktigt nära håll, de fanns överallt, ätandes, bråkandes, badandes, vilandes lutande mot något träd i middagshettan. Vår "bodyguard" på Larsens camp var samburu, och berättade och poserade gärna.

Överallt strävas det otroligt, fast ändå inte. Man lever så primitivt, utan maskiner och effektiva redskap, 95% av alla är mycket muskulösa högt upp i åldrarna, för man jobbar med "farming", bär och kånkar. Männen sysslar dock inte alls i lika hög grad med kroppsarbete, och många är arbetslösa, och sitter av dagarna på en vägkant, eller jämför sina motorcyklar och hoppas på någon kund i sin lilla business.

Man har väldigt mycket värk av olika slag, vilket inte är konstigt. 

I går när vi kom till Sirimon, som ligger högt upp på berget sades det att vi inte kunde ha mottagning för det skulle vara bymöte. Ingen syntes till utom några patienter, så vi satte igång att jobba ändå, och efter några timmar började det strömma till hundratals människor som slog sig ner i gräset bakom mottagningen. Jag såg först inga kvinnor alls, och började härskna till, frågade en patient som sa att kvinnorna hade så mycket att göra med hemmen, barnen, farmen, så de kunde inte komma. Då blev jag ändå mer upprörd och tänkte att jag nog måste ut och ryta till lite ;-) Men då satt allt kvinnorna där för sig, lite mer i lä bakom gaveln, så det var med de också..Man höll på i många timmar med olika personer som talade, buade, visslade, klappade i händer, och verkade vara mycket fokuserade på vad som försigick.

Ni som har gott minne kanske minns att jag skrev första veckan att vi tar en joggingrunda på farmen, men att det var väldigt ansträngande pga den höga höjden. Jag klarar i alla fall att springa hela sträckan nu utan att gå, både uppför och nerför! Lite stolt!
Får inte till bilderna just nu, återkommer med dem..