Nu har första veckan med arbete passerat, och varje dag är mer eller mindre omtumlande rik på nya intryck och upplevelser som man inte kan drömma om...

Det började med att Charlotte och jag har varit magsjuka ungefär varannan dag, och trott vi skulle bli bra, men sen har det kört på igen kan man säga, det är ju lite nervöst när toastandarden inte är som vi är vana vid hemma i Sverige, utom i huset där vi bor.

Jag besökte SCMOH Dr Benjamin Mwiti i Timau, (subcounty medical officer of health) och vi är välkomna i området, men tyvärr strejkar fortfarande den offentliga sjukvården, så vi stannar på Gundua så länge (där Lars arbetar). Vi känner oss välkomna där, och kanske tack vare strejk på andra ställen har de fått lite mer att göra, vilket känns bra. De har också startat upp en egen jeeplinje efter Rotarys läkarbank lade ner sin vid årskiftet, så delvis åker man ut till samma ställen som förut, 3-4 dagar i veckan och har mobil mottagning ute i mer avlägsna byar. På Gundua arbetar två clinical officers (mellanting mellan läkare och sjuksköterska) en sköterska, en mödravård- och barnavårdssköterska, en labpersonal, två i reception, en tandsköterska. När en är ute kan det bli rätt körigt, för vi har ett apotek också, och en liten förlossningsavdelning där det var rush i slutet på veckan och över helgen med 6 förlossningar. En fick skickas vidare till Nanyuki någon timme bort, då inget hände, och hon var uttröttad, det blev kejsarsnitt med en välskapt flicka där. Övriga gick bra, Geoffrey, sköterskan som hade helgtjänst (både natt och dag själv) var rätt slut igår morse...

Det är mycket förkylningar, hosta, ont i magen, flickor i skolan som har huvudvärk och menstrassel inför examina, en del olycksfall med suturering, omläggningar.

I går kom det in en man som kommit på en tjuv i sin haschodling (eller liknande; någon drog man tuggar, legalt att odla). Tjuven tog sin machete och högg honom över högerhanden så en bit av tummen gick av, och skärsår på ett par fingrar till. Geoffrey och jag slog våra kloka huvuden ihop och suturerade fingrarna, och gjorde sedan en ”exarticulation” på tummen, dvs amputerade ner kvarvarande benbitar till närmsta led, och fick blodstillat, och gjort en snygg lambå med polstring över toppen. Jag tror han kommer att få hyfsad funktion i den, jag kollade i Sahlgrenskas handkirurg-PM sedan och fann att vi nästan gjort det helt enligt skolboken...;-) Det blir spännande när han kommer på återbesök.

På helgen stannade vi hemma för det var polotävlingar, avslutning på serien för säsongen här på farmens ägor. Vi åt lunch i klubbhuset, och fick kontakt med många farmägare och hästägare i området. Övervägande delen är från vita gamla engelska familjer, men en och annan svart kommer in i gängen också. Många trevliga i alla fall, Charlotte fick ett ordentligt party på lördagskvällen, och kan nu mer än vi om alla härikring (förstås!). En kille från Nairobi sålde begagnade boots och oljerockar, så vi handlade och prutade. Lars och Charlotte fick var sina snygga Williamsboots för 250:- paret! Vi träffade också Ida igen, en svensk tjej som annars bor i England sedan 6 år, tillsammans med en polospelare, och hon spelar själv också. Hon var väldigt glad att träffa svenskar och förklarade mycket av spelet för oss.

I övrigt var vi en snabb sväng i Meru för veckohandling, Lars har köpt gummistövlar , för nu börjar regnen....

Fältarbete

Stuck in the mud!

Tänk att vara bilskollärare här!

Balansakt!

Kommunfullmäktigemöte

Aldrig för sent att lära!

Efter 41 år som tandläkare, specialist i parodontologi och disputerad i epidemiologi trodde man kanske att det inte fanns så mycket mer att tillägga för att betrakta sig som ganska komplett i yrket. Men kära nån! Idag har jag lärt en helt ny teknik hur man kan behandla "obehandlingsbara barn", av min afrikanska sköterska Louise ( Här kallar dom henne Rouise, för dom växlar L o R precis som man gör i vissa asiatiska länder.)
En pappa kommer med sin 8-årig gosse, som haft tandvärk några dagar och inte sovit på nätterna. Jag konstaterar att två mjölktänder nere till höger har stora kariesskador som är orsak till eländet. Louise och pappan kommer överens om att de tänderna ska bort. Att det inte är tandläkaren som "bestämmer" lärde jag mig redan första gången jag jobbade här i Afrika. Allt gick bra tills jag tog fram bedövningssprutan. Gossen blev helt tokig och kastade sig ur stolen och jag antydde lite försiktigt att pappan kanske skulle gå hem och berätta för gossen vad som ska ske och på det viset få honom mer samarbetsvillig. Så gör vi ju hemma. ( Eller låter Kicki indoktrinera det lilla barnet.) Louise och pappan pratade lite snabbt på swahili, varpå pappan satte sig i stolen med gossen i famnen. Klämde fast ungens armar och lade ett av sina ben över hans. Louise tog ett rejält tag om näsan på grabben och höll med andra handen i hakan tills han öppnade munnen för att få luft!! Sen gick allt som en dans. Bedövning och tanduttagning i ett svisch. Möjligen med den komplikationen att pojken skrek så högt att hela Gundua trodde att det var en komplicerad förlossning som föranledde de våldsamma tjuten som hördes vida omkring.
Tja, jag vill inte säga att det var en behaglig erfarenhet, men det lärde mig att i ett akut läge, där man har en ytterst begränsad tillgång på vårdresurser, kan det vara användbart med "ta i med hårdhandskarna". Sedan är det ju lätt att känna igen hur starka kvinnor "tar över". Det gäller ju inte bara inom afrikansk tandvård.

Lars Salonen
leg. tdl (tills vidare åtminstone)

Första veckan 2016

Nu ska vi försöka återge lite av våra äventyr igen...
Det är dags för en ny tjänstgöringsperiod för Lars som rotarytandläkare på Kisima Farm, samma ställe som vi var på för två år sedan. Den ligger på nordöstra sidan av Mount Kenya. För Helena blir det lite annorlunda, då Rotary inte har någon jeeplinje här längre, det anses lite för väl försörjt med egen hälsoverksamhet, och vägarna har blivit bättre, så är reglerna. Jag har därför själv ordnat med att få arbeta som volontär i den offentliga primärvården här i området, vilket har inneburit månadslånga mailkonversationer med en mängd olika personer här nere..
Dessutom har vi med oss Charlotte Sundquist, som är ung st-läkare i allmänmedicin, vi har känt henne sen innan hon var född ;-). Våra arbetstillstånd och medical licenses är på väg..
Charlottes mamma och  pappa, Anci och HP har också varit med första veckan, men lämnade oss idag för egna safariäventyr.

Vi började med en tur till sister Margaret i Homa Bay, där vi stannade tre nätter på turisthotellet nere vid Victoriasjön. Vi träffade alla barnen, Margarets hjälpredor, och kollade huset i stan, farmen på landet, snickeriverkstaden och årets nyhet i form av en restaurang på granntomten!
Den serverar enkel husmanskost till billigt pris, och har redan en stor kundkrets då den ligger mittemot entrén till Homa Bays nya universitet. Många av hennes ungdomar arbetar där samtidigt som de studerar, och överskottet kan hon använda till sin övriga verksamhet, snacka om entreprenörsanda!
Vi pratade om stiftelsen Save the destitute, och planerna på att bygga en skola ute på farmen, tydligen har staten inte gett tillstånd till nya skolor på ett bra tag, utan prioriterat högre utbildning och universitet, men möjligen är detta på väg att vända. Vi fick kopior på verifikationer för terminsavgifter och lista på barnen, så det verkar vara i ordning.
Det har invigts en flygplats i stan också, bara någon km från farmen, med så gott som dagliga förbindelser med Nairobi, vilket gör att det byggs mycket på den vackra sluttningen, och kommer troligen bli ett attraktivt område.
Sista kvällen upprepade vi förra gångens succé med fotbollsmatch, och middag med discodans i hotellets trädgård för alla barn och hjälpredor i huset! Det blev mycket lyckat, Margaret kallade det för årets party!

Efter HB for vi tillbaka till Nairobi för traditionsenligt besök på Karen Blixenmuseet, och middag på Carnivore. Vi hade med oss Esmeralda (min bror Jonas svägerskas dotter) hon gör volontärarbete i Kiberaslummen, och har haft det lite tufft ett tag. Hon riktigt sprudlade av glädje att få komma in i en vacker grön park med frisk luft en stund. Vi hade en trevlig kväll, och ska försöka se om hon kan komma hit och hälsa på oss senare.  Vi har också förmedlat kontakt till en annan svensk tjej, Sanna, som gör lärarpraktik i Homa Bay och bor hos sister Margaret. Hon läser annars på Linneuniversitet i Kalmar och bor på Esplanaden!! De ska försöka ses också.
Efter en lång bilfärd kom vi sedan hit upp och har installerat oss, vi har gjort promenader och sett oss omkring här, hälsat på gamla bekanta, och firat Anci med en lunch på Fairmont hotel i Nanyuki (hon fick det av oss i födelsedagspresent för ett tag sen...) Vi avslutade i går eftermiddag med att åka bort till elephant corridor, en viadukt under vägen där elefanter kan passera mellan mount Kenya och slätten nedanför, och tro det eller ej, där står minst åtta elefanter och äter i buskarna! Jag har passerat där många gånger, men aldrig sett nån, och det var rätt många andra som stannade och fotograferade.

Idag började allvaret; Lars fick lagat tandläkarstolen så det går att borra, det har man inte kunnat på 6 veckor, skam den som ger sig. Några patienter hann han med också.
Charlotte och jag var med en clinical officer på Gundua då vår arbetsplats i den offentliga vården är i strejk (tar troligen slut denna veckan). Vi hann med ett antal patienter innan man plötligt kom in med ett mycket litet och mycket sjukt barn. Tyvärr var det inte mycket vi kunde göra, men vi försökte nästan ett par timmar att få det att vända, men hon var så försvagad av uttorkning att det inte gick att rädda henne med de små resurser vi hade. Föräldrarna var chockade och mycket ledsna, så det var en tung start för oss alla...
Efter hemfärd, kaffe och nybakt surdegsbröd (jag har med mjölmixar och vår gulliga och mysiga maid Miriam skämmer redan bort oss) repade vi oss genom ett första höghöjdspass bort till flygfältet och tillbaka.
Det blåser ute, brasan sprakar, det är mycket torrt ute, så regnet som snart kommer är välbehövligt.
Hälsar Helena
Bilder kommer separat

Landvetter!

Nu sitter vi incheckade, ingen återvändo, och tar de sista samtalen!

Snart dax igen!

Nu far Lars och jag, och denna gång även min unga kollega Charlotte Sundqvist tillbaka till Kisima Farm och Gundua i Kenya.
Mycket att stå i innan avfärd, men vi hann ändå med lite hummerfiske trots stormvecka!