En arbetsdag..

En vanlig dag för oss nu börjar med en löp/promenadrunda i morgonsolen, sedan frukost och avfärd mot Kiirua, där Charlotte och jag arbetar på dispensären (vårdcentralen). Det tar en knapp halvtimma dit,lite beroende på vädret.. Där finns 2 clinical officers, 1 farmaceut, 1 labtekniker, 1 receptionist och c:a 6-8 sköterskor. Man har öppet dygnet runt och turas om att vara "on duty". Det finns städpersonal och vaktpersonal också. Det kommer lite jourfall utanför kontorstid, men inte så mycket, den stora tillströmningen är mellan 10 och 14.
Man har en liten förlossningsavdelning, men hittills har det inte varit några där, det var betydligt mer på Gundua. Däremot är mödravården/"family planning" och barnavårdscentralen mycket flitigt frekventerat, det finns oerhört mycket barn överallt. Man har även en CCC-mottagning (HIV-patienter) och tuberkulosmottagning där de grupperna av patienter kommer kostnadsfritt och får sin medicin gratis. Det verkar fungera ganska bra, och numera håller sig de flesta patienterna sig relativt friska, och lever länge länge..
Den vanliga mottagningen sköter nu Charlotte och jag, vi har haft mellan 15 och 35 patienter per dag, och väldigt många klarar vi av på egen hand då man i stor utsträckning talar förståelig engelska. Några måsta vi ha tolkhjälp med.
Ett stort och mycket frustrerande bekymmer är den alldeles för stora konsumtionen av antibiotika, särskilt amoxicillin. Man har det hemma, nästan som värktabletter, och tar det efter eget huvud mot både det ena och det andra, såsom förkylningar, värk i kroppen mm mm. Den inhemska personalen  har tyvärr ofta inte mycket bättre kunskap heller om när man ska förskriva antibiotika. Man handlar all medicin på apoteken eller hos någon "chemist" utan recept.
Det andra bekymret är att det saknas väldigt mycket i form av vanliga mediciner samt förbrukningsmaterial. Vi får sy ganska mycket, för många slåss med sina pangas (machetes) och får djupa skador. Vi har varit "handkirurger" och opererat avhuggna fingrar, jack i huvuden, öron, ben. Det saknas instrument, kompresser, omläggningsmaterial, tråd och nål...Nu har vi fått suturtråd från tandläkeriet, jag hade en del med mig, och igår kom några amerikanska läkare och lämpade av en massa material på Gundua, där vi försett oss en hel del ;-)
Det finaste är ändå mötet med alla möjliga människor, nästan alla glada, nyfikna, tacksamma. Trots att utseende, kläder och dofter vittnar om en många gånger fattig och torftig tillvaro har man livsglädje och tillförsikt.

En pojke kom in medvetslös,  vaknade något efter medicin, men blev inte bra, troligen epilepsi

Den gamla kvicksilvermätaren fungerar fortfarande bäst att mäta blodtrycket med!

Nyfödd baby med sin glada mamma!

Pojke med påssjuka

Glad kvinna, ser ut som ett troll! Sopar på marknaden..

Kiirua Dispensary

Bilen fast i leran...

Lätt att tyda underexponerade rtg-bilder mot dagsljuset!

En annan glad tant som fått en kortisonspruta mot höften, stödde sig på en rot.

Mer bilder kommer, allt kul laddade inte upp!