Snart har det gått en vecka sedan förra inlägget. Arbetena rullar på bra, fulla av överraskningar varje dag. Två gånger har vi fått köra till Meru hospital med dåliga patienter som inte haft pengar. Den första var i fredags, en lite äldre flerbarnsmamma kommer in med sin son som ramlat dagen innan och fått en klart bruten underarm. Hon trodde vi kunde hjälpa, pojken hade jätteont och grät. Vi förklarade att han måste röntgas, kanske reponeras något och sedan gipsas. Hon hade inga pengar och började gråta hon också. Till slut gav vi henne 100:- var och tog henne med i bilen när vi var klara och åkte till sjukhuset som ligger en halvtimme åt fel håll. Han kved och grät vid varje gupp i vägen trots mitella och värktablett. Vi blev väl mottagna, och kunde sedan nöjda åka hem för helgen.
Under helgen hade vi det lyxigt på en fin lodge i närheten, med vackert boende, god mat, trevliga människor (vi återsåg en tysk veterinär som jobbar med shejkernas fullblodshästar i Dubai, träffade honom här för två år sen!).
En härlig bilsafari med tillhörande sundowners på lördagskvällen, vi såg mycket elefanter, giraffer, zebror, 2 geparder och 6-8 lejon varav två hannar på nära håll. Poolbad och sol dessförinnan..
På söndagsmorgonen "walking safari" med guide och beväpnad vakt några kilometer till "Pride Rock", en stor och hög klippavsats där de som filmat Lejonkungen fick inspiration till scenen där djuren samlas på klippan för rådslag. Den är mäktig..
Vi fick sedan lite bry hur vi skulle ta oss tillbaka gående mellan en hjord elefanter som kvällen innan varit lite irriterade, och fyra gamla bufflar, som också kan vara aggressiva. Vår guide fann en bra stig och vi höll oss tätt ihop, så allt avlöpte väl!
Till lunch åkte vi vidare ner i dalen till Tony och Rose, 90 resp 85 år som bott här hela sina liv och upplevt oerhört mycket äventyr, bland annat som flygare. Barn, vänner, barnbarn kommer förbi, vi får en god lunch och fina samtal, en liten glimt av livet här förr.
I går kom också ett dåligt barn, denna gång 11/2 år med diarré och kräkning ett par dagar. Mammorna ammar ofta till runt två år, men introducerar gröt och mat från 6 månader. När vi undersökte hittade vi väldigt snabb och ytlig andning och bedömde att han hade en lunginflammation också. Det visade sig ytterligare senare att han nog hostat 5 månader, och då började han bli sämre, vi tänkte på tbc. Han fick antibiotikainjektion febernedsättande, vätskeersättning, men bättrades knappt, så till slut bestämde vi att han måste till sjukhuset, vi vågade inte skicka hem dem. Så det blev en runda till Meru hospital igen, där man kommer utreda honom och observera tills han bättras. Som tur är är sjukvården gratis på allmänna sjukhus för barn upp till 5 år.
Idag skulle vi till ett nytt ställe, Ruiri, för översköterskan Mrs Karani tyckte vi skulle sprida lite hjälp och kunskap till andra ställen också. Det visade sig dock vara mycket längre dit än vi trott, och dessutom började det regna kraftigt, och vägarna (eller kostigarna vi till slut körde på) blir såphala med risk för fastkörning trots fyrhjulsdrift. Till slut bestämde vi oss för att vända, då vi hade några km kvar, nerför i lervälling, och dessutom dåligt med bensin..Jag brukar inte ge upp såna äventyr, men det var faktiskt inte värt att åka dit. Det kommer inte heller så många patienter när vädret är dåligt. Det blev lite att göra i Kiirua ändå, 19 patienter till slut.
I kväll kom också Esmeralda hit ett par dagar för att hälsa på, hon har volontärjobbat några månader i Kiberaslummen i Nairobi och behövde lite grönbete och frisk luft här ute hos oss på landet. Kul och spännande diskussioner om allt möjligt efter promenad och middag.
Vi har samtalat med några överordnade här i området om möjlighet för Charlotte att återkomma för att göra ett arbete inom sin specialisering, och man verkar positiva, men det gäller att dra i rätt trådar och förankra åt alla håll Man måste ju också vara lyhörd och lyssna vad de vill ha så man kan få dubbelt utbyte. Kanske någon utbildningsinsats om infektioner, antibiotikaanvändning? Vi får se, det var en första tecare..
För Lars rullar det på med screening både i skolor och ute i byar för senare behandling inne på klniken för de som behöver. Lars är ju den siste Rotarytandläkaren här, men vi försöker bearbeta Rotary och Gundua att skapa en fortsättning på denna meningsfulla och rationella verksamheten, där man har en fint fungerande välutrustad klinik, som kanske annars inte kommer att användas alls, trots stora behov. Vi får se..
Tyvärr blir inte inläggen så frekventa för jag vill komplettera med bilder, men har haft så svårt att få in de färskaste på datorn, den börjar nog bli fullproppad.
Vi hörs!
